Snart. Imorgon. Det går snabbt till imorgon. Hemlängtan eller längtan efter vadsomhelstellerkanskenågotspeciellt. Vem vet, och vilken roll spelar det. Konstigt hur det blir när man ställt in sig på att slutet är nära, går liksom inte skrapa ihop ork och lust för de ynka dagarna som är kvar för i huvudet är det redan över. Då spelar det inte roll om jobbet pågått tre år eller tre veckor. För slut är slut. Ibland bara lättnad, ibland både vemod och lättnad och allra tråkigast bara vemod. Men vemod är en nyttig känsla med. Det är ganska skönt att känna hur det köttar i själen och bröstet knyter sig. Men bara lagom. Sådär så man känner att man lever. Friskar upp, börjar ett nytt kapitel. Igen.
Inget vemod med den här hemresan dock. Men också att åka hem blir ett nytt kapitel. Många kapitel detta år, trivs med osäkerheten då rastlösheten får sitt. Det känns bra för nu. Själva upplevelsen lärorik fastän jobbet ibland varit... tråkigt. Inte utmanande.
Ses imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar