Rosa

Börjar min nyligen eventuellt återupptagna bloggkarriär (?) med att påminna mig själv om en sak jag skulle vilja ha, nämligen denna:
En Kitchen Aid! Har dock svårt att motivera varför jag behöver en köksmaskin för en sisådär 5000:-, men en sak vet jag och det är att jag hellre lägger 5000:- på en rosa Kitchen Aid än en platt-TV (något som också "saknas" i det Nyströmska/Rogmalmska hushållet). Jepp, så är det, tjock-TV 4ever! Eller iallafall tills vi ramlar över en väldigt billig, allra helst gratis, sådan.

Asså...

...det var ju ett tag sedan jag skrev här. Har faktiskt funderat på att börja om att skriva så smått i vinter för det händer så många roliga saker! Att skriva om vardagarna, som alla ser ungefär likadana ut är ju inte så spännande, men förändring vankas, stora sådana, och det kan ju vara roligt att ha nedplitat och kunna läsa längre fram. Framförallt för egen del, men kanske är det någon långtbortistankompis- eller släkting som också är intresserad av att läsa om våra spännandeheter!

Nåja. Återstår att se hur många blogginlägg som kommer att produceras, på rikt.

Borta bra...

Kom just på att under de senaste åtta veckorna, har jag varit hemma två. Dags att dra sig hemåt då, eller vad tycker ni?

Haha?

Det var då fasen vad många "haha" jag skrev i förra inlägget. Tyckte jag verkligen det var så kul? Neeej. Utfyllnad, antar jag. Sorry, för det ser ganska lejt ut.

Lejd/lejt. Det ordet använder man nog bara i Piteå? Ja, plus i Norge då. Där man tydligen kan heta Lejdolf. Seriöst, HAHA.

Snart!

Ikväll har jag sett fyra avsnitt av Greys Anatomy som gick på tv, och irriterat mig på att det ibland är så JÄVLA overkligt. Haha. Tänk om sjukhuslivet vore hälften så glammigt och dramatiskt. Nåja. Det var gulligt och romantiskt också. Programmet alltså.

Packat har jag också, åtminstone det jag inte ska använda. Jobbar först mellan 07.30 och 13.30 imorgon, sedan från 16.00 till 22.00. Sedan är dessa tre veckor över! Såklart strulade det med taxibeställningen till måndag morgon, så ni kan väl hålla tummarna att det kommer en taxi. Annars vet jag inte riktigt vad jag gör...

Förutom den allmänna, sköna känslan av att vara hemma, så längtar jag till att kunna ta långpromenader där det inte bara finns en enda väg att gå efter, och där man kan gå runt, ni vet. Inte rakt fram, vända och sedan rakt fram hela vägen hem. Korpen ska också besökas, hade väl tänkt springa det där vårruset i slutet av maj (nu har jag skrivit det här så nu finns ingen återvändo, haha!). Men fem km ska jag ju klara, ingen match. Måste bara sluta vara så jäkla slö.

Nu ska jag glo på tv:n en stund, dricka lite vatten, duscha och sen sova alldeles jättetidigt.

Snart hemma!

Åh. Nu känns det som att jag jinxade resan. Haha.

Min kille...

...och hans polare flyttar det mesta ur den gamla lægenheten idag. Fan vad schysst. De ska få något gott att æta och dricka, nær jag kommit hem, kommit i ordning och fått ett husmors-il!

Marsvin!

Den vill nog bo hos oss...Och den!

Ser ni så søta?

Ett långhårigt?

Vad tror ni om min nya ide: att skaffa två marsvin? Søta, lættskøtta djur. David sa att med hans mustasch så kanske de tror att han ær en av dem. Smidigt før mig, slippa hålla især folk och fæ. Eller hur?

Pe-äss

Kanske någon som har en gammal moccamaster hemma, till skänks? Eller bara en massa annat, gammalt tjosan-hejsan, som för er är skräp, men för mig en skatt!? Jag är ju sakletare.

Här har vi en annan sakletare, för övrigt en av mina största inspirationskällor i livet:

- Jag är sakletare, säger Pippi en dag till Tommy och Annika.
- En sakletare, vad är det för nånting, säger Tommy.
- En som letar reda på saker vetja, säger Pippi. Hela världen är full med saker, och det
behövs verkligen att någon letar reda på dom. Och det är just det som sakletare gör.

Tommy och Annika bestämmer sig också för att bli sakletare. Och så går de alla tre ut
och letar.

Pippi hittar en rostig plåtburk.

- Burkar kan man aldrig få för många av, säger hon belåtet.
- Vad kan man ha den till, undrar Tommy.
- Man kan köra in huvet i den och leka att det är mitt i natten, säger Pippi.

Och det gör hon. Så vandrar hon fram med burken över huvet ända tills hon snavar över
ett ståltrådsstaket. Oj, en sån skräll det blir! Men Pippi hittar nånting mera. En tom trådrulle.

- En sån liten söt, söt trådrulle att blåsa såpbubblor med eller att hänga i ett snöre runt halsen
och ha till halsband, säger hon förtjust.

Från "Pippi är sakletare" av Astrid Lindgren

Pippi har rött hår (fast mitt är inte så rött längre verkar det som), fräknar (har jag massor av) och så gör hon inte som alla andra. Hon är alldeles, alldeles egen och folk verkar irritera sig på det. Kul, säger jag. Uppkäftig är hon. Kul, säger jag igen. Sedan har hon en apa (skulle varit en orangutang, de där Herr Nilsson-aporna är elaka tror jag) och en häst, som i min önskedröm. Dessutom har hon ett jäkligt skevt och coolt hus, ett sånt hus som jag vill ha. Måste bara bearbeta David lite, tror han får färgsvindel ibland. Häftiga kläder har hon också, på den här bilden en sådan tröja som jag hade, en gång, men som jag har för mig att min käre vän Martin ärvde vid något tillfälle. Ja, jag och Pippi är kompisar.

Önskelistan

Jag önskar mig en moccamaster. Hörde du det, tomten? Typ marstomten eller påsktomten eller när du nu vill komma, men gärna snart. Här i Norge har ALLA en sådan, gamla, coola, från typ sjuttiotalet. Tyvärr lär jag väl inte hitta någon gammal utan blir väl nödgad köpa en ny. Fast Blocket finns ju alltid!

Men, en dryga tusing på en kaffebryggare... Är det värt det? Kanske blir en perkulator istället. Då blir i alla fall David glad, han har perkulatordrömmar!

Ragis?

Ragis, ær det du pappa? Nææh, men jag har ju førsøkt att INTE låta så pessimistisk. Men jag børjar faktiskt bli leds nu. Eller, jag har som tappat stinget. Kænner mig lite lætt apatisk, som att inget spelar någon roll!

Men jag saknar er alla!

Calici

Läser att vinterkräksjukan härjar på Sus. Lagom till nästa vecka kan ni räkna med att den kommit till Päs, FÖR DEN DÄR JÄKELN FÖRFÖLJER MIG! Jag behöver liksom bara sticka in näsan i en sal med calici, så hoppar den lilla fulingen på mig. Pepparkorn och vad fasen mer som ska skydda: pyttsan! Jag är en sucker för naturläkemedel och tjosan-hejsan, men mot Calici finns det en, och endast en, åtgärd: Extinktion.

Jag behöver en sådan här, hoppas landstinget införskaffar en till mig, å det snaraste:

Monotoni

Idag har jag sovit, promenerat, ätit, druckit kaffe, surfat, duschat, ätit igen. Och nu ska snart gå till jobbet för en kvällsvakt. När jag kommer hem ska jag sova, sen ska allt det där upprepas ännu en gång. Höhö, lajbans va?

Men, det går bra! Fantiserar om vår nya lägenhet och alla loppisfynd jag hoppas göra.

Kram!

Syrror som jag

Haha. Hittade en mycket rolig sida på facebook:

Sjuksyrror i allmänhet...

...funderar över andra yrkesval...som dagisfröken, samtalsterapeut, vaktmästare eller kanske servitris? fast just det, allt det där får man ju göra som sjuksyrra!

...öppnar lönespecen och inser att sjuksköterskelönen inte blir någon jordenruntresa den här månaden heller

...ställer väckarklockan på fem. Hej lördag!

...läser manualen för den nya undersökningsapparaten som tydligen är vansinnigt dyr, oerhört känslig och ingen riktigt förstår vad den gör. Ungefär som en läkare.

...längtar tills de börjar producera koffein som infusionslösning!

...tar sig välförtjänt semester, kommer blunda och hålla för öronen om någon tar sig för bröstet och flämtar på planet

...är relativt säkra på att helvetet kommer bryta lös om någon får för sig att yppa "vad lugnt det är i natt"

...Ont i knät, säger du? Det låser sig när du sitter still? Exakt vad gör du på akutmottagningen? Och ännu mer intressant; varför kom du i ambulans?

...älskar vintern! Inte nog med allt det roliga calici har att erbjuda, nu faller vita tussar ner från himlen för en oändlig ström av collumfrakturer.

http://www.facebook.com/pages/Sjuksyrror-i-allm%C3%A4nhet/293852212940?v=wall

Fastelavensboller

Jag äter:

+

+

+

och låtsas att det är:

Äppelpaj med sån havregrynssmuldeg. Går ganska bra. Typ, iallafall. Men jag undrar vad jag ska äta för att låtsas att jag äter en:

Det är frågan... I Norge äter man fastelavensboller, måste nog pröva en innan avfärd men de verkar då inte alls lika goda som våra semlor. Fyllda med bara vispgrädde, eller med vaniljkräm. Som någon himla krämbulle! Eller, i värsta fall, norrmännens favorittillbehör alla kategorier: syltetøy.

Nej, svensk semla ska det vara!

Nadine Hurley

Visst ja, tänkte bara meddela att det finns en stor risk att jag inom kort kommer att se ut som Nadine Hurley i Twin Peaks. Älskade, älskade Twin Peaks. Men jo, tror min syn gått och blivit usel. Befarar en lång och plågsam framtid med ögonlapp.

Twin Peaks är ju en briljant serie med helt otroliga karaktärer, och Nadine är en av dem.

Nadine Hurley is married to Big Ed and is well known in the town for her ferocity and eccentricity. Nadine wears a patch over her left eye, having lost it in a hunting accident on their honeymoon. Ed's guilt over the accident (and other things) is perhaps all that holds together their mostly unhappy marriage, as he would rather have married Norma Jennings, his high-school sweetheart.

Nadine spends the first few episodes of the series in a state of obsession with trying to create the world's first completely silent drape-runners. She is successful when her husband, Ed, accidentally spills mechanical grease on the cotton balls she is fixing to the runners. Nadine initially thinks this will make them both very rich but alas it does not, because not many people care about silent drape-runners.

After trying to commit suicide at the end of the first season (by overdosing on a mixture of pills), Nadine awakes from the resulting coma believing herself to be a teenager in high school and, incidentally, just dating her husband. Her superhuman strength (already present in season one) allows her to enter the school's wrestling team—the first female to do so. Though the cause of her strength and her memory loss is left largely to the viewer's imagination, adrenaline is circuitously mentioned at one point by Dr Hayward, as well as is Dr. Jacoby's comment that "that tissue's packed in there pretty hard".

http://en.wikipedia.org/wiki/Nadine_Hurley#Nadine_Hurley

Såja, då köper ni bums de två säsongerna (som skulle ha varit fler). Annars kanske ni råkar ut för en freak pie-related accident. Sådant händer, åtminstone i Twin Peaks.

Nu flyttar vi till Storgatan

Idag hade jag gärna varit hemma. David har fått nycklarna till lägenheten, varit med på besiktningen och tjatat till sig att en målare ska ordna med lite skavanker efter de som tidigare bott där. Jag vill åsså vara med! Men men, nu ska vi se. Räkna nu med mig. Onsdag, torsdag, fredag, lördag: fyra dagar! Fan, jag glömde söndag... Fem dagar! Jobbar som tur var mest kvällar, då går dagen snabbare som jag berättat tidigare. Idag är jag faktiskt ledig, inte så himla kul men jag orkade inte ens klaga faktiskt, är trött och mör med halsont och huvudvärk. En ganska bra dag att ligga hemma och slöa mig på, men jag känner mig ändå lite rastlös. Speciellt när jag tänker på allt jag hade kunnat få gjort hemma.

Men, vad är väl en bal på slottet (eller en tisdag i Piteå)? Har kommit fram till att de enda aktiviteterna jag har att syssla med idag är 1) äta och 2) sova. Mamma tyckte att "tråkigare saker fanns det ju att göra", och egentligen har hon väl rätt. Jag kan ju i och för sig också läsa, promenera, basta, se tv, se en film osv, men jag är visst segstartad idag. Klockan är ju snart tre, för bövelen. Fast det är ju nu jag ska passa på att vila. Kring jul var vi hos Davids syster och åt tacos, och då sa hon att hon ibland skulle tycka det var så skönt att bara få åka så här som jag gjort, jobba och efter jobbet bara ha sig själv att tänka på. Och det är faktiskt lyxigt, på ett sätt. Jag är bara så dålig på att uppskatta det. Till en början går det bra, men sedan ledsnar jag på att vara mitt enda sällskap.

Vad jag klagar! Eller gör jag det? Jag får lite dåligt samvete för det känns som att jag klagar, och vem fasen vill läsa en massa klagolåt hela tiden. Men samtidigt skriver jag ju här för att på något sätt få skriva hur jag tänker och känner. Jag vet, att blogga är nog SÅ 2008 (haha), men det skiter jag ju i! Det är som när jag var liten, och hade en dagbok med ett sådant litet lås. Där jag skrev vem jag var kär i och andra hemligheter, typ vad jag hade ätit den dagen och vad min älsklingsponny hette. Idag är jag ju bara kär i en person och har inte så många övriga hemligheter som jag vill dela här (är faktiskt lite avis på de som klarar att skriva helt utlämnande i sin blogg, det verkar frigörande på något sätt), men det är ändå roligt att ha en slags dagbok, ni vet.

Jag har tänkt mycket på sista tiden på hur det var att vara barn, och även ett lite större barn, och det var ju alldeles fantastiskt. Ibland fult, ibland fint, jobbigt, hemskt, underbart; ja, men som livet är i allmänhet. Fantastiskt jäkla jobbigt och jäkla fint. Jag hade turen att ha en underbar familj och jag har så fina minnen, hoppas att jag kan ge mina egna barn (nej, inga barn än) samma möjlighet till en fin barndom.

Har som jag skrev tidigare en uppsjö av intressanta saker jag skulle vilja skriva om här (ni kanske inte tyckte att min lista verkade så intressant men det gör då minsann jag), och nu kan vi väl säga att ämnet hemlängtan är avklarat för ett tag framöver? Alla vet att jag längtar hem, och ingen har väl missat att jag är här i ödemarken till måndag. Så nu bestämmer vi att jag skriver om något annat de här återstående dagarna, okej? Ja, eventuellt får jag skriva något om hur jag glädjer mig till hemresan, på söndag.

Till sist: Fine, fine David, det var då den finaste kommentaren på förra inlägget. Du är bäst!

Och riktigt till sist, snart är vintern över!

Bästa Lisa och Kristoffer är på Sri Lanka just nu, hoppas de har det alldeles, alldeles underbart! Längtar så tills det är vår och sommar och vi kan hänga, grilla, äta, basta och bada. Hm, vi ser kanske lite luffiga ut på kortet men det får ni ta, vi är ju i Finnträsk! David fotar så han syns inte. Men han finns!

Hej David

Saknar du mig?

Hær tænkte jag lægga in ett kollage med alla festbilder jag fann av dig på facebook, men jag ændrade mig. Jag ær ju før snæll!

Hej då

Ps. Jag har ont i føtterna och så ær jag trøtt!

Hubbedidoo

Dricker kallt kaffe och væntar på att klockan ska bli kvart øver tre så jag får gå och vila mig en halvtimme, innan jag børjar om att jobba igen. Igår nær jag var ute på min extremt bløta promenad så kom jag på en massa bra saker jag skulle skriva om hær. Men nu ær de som bortblåsta. Eller det ær inte sant, jag kommer fortfarande ihåg dem men jag ær så trøtt att jag inte kan uppbringa energi att skriva om dem just nu. Så ni får nøja er med detta totalt meningsløsa inlægget tills jag får kraft att skriva om

-Canned Heat
- Brent Mydland som spelade i Grateful Dead
- att promenera (eller vara ute i allmænhet) i regn
- hemlængtan (kanske inte så upplyftande men det skiter jag i, detta ær liksom mitt enda sociala forum)
- fina djur
- och andra viktiga saker

Nu har ni verkligen något att længta till, eller hur!? Men den som væntar på något gott... (væntar då fasen ALLTID før længe anser jag, varfør ska man måsta VÆNTA på bra saker?)

Bubbel...

...hade varit gott. Men istællet har min dubbel just børjat. Dubbelpass, dubbelhelg. Kænns trøgt och trist och jag ønskar att det var på måndag jag skulle hem, men ska bara førsøka hærda ut de tre kommande dagarna så har jag en sovmorgon sedan.

Heja på mig! Behøver all positiv energi jag kan få nu.

Snø blev is som blev slask som blev...

I morse vaknade jag till snølandskap igen. Det hade varit kallt och nederbørd under natten = snø. Egentligen vaknade jag av något ljushuvud som skottade det lilla snølager som fanns med skyffel utanfør mitt fønster. Skrap, skrap. Klockan sex. Ja, ja, fick ju somna om igen.

Nu ær det inte så mycket snø kvar. Det var halt och spårigt nær jag børjade mitt kvællspass klockan tre, nu spøregnar det och all snø ær snart borta. Førutom på de vægar som går till de som bor ænnu mer i obygden, i obygden utanfør obygden, dær ær det halkigt som bara den. Och brant.

Nåja. Jag tycker iallafall det ær ganska bra att snøn førsvinner. Hær har den liksom inte samma charm som hemma. Hær ær den mest slaskig och bløt och hal och i vægen, nær man ska gå på vægen. På promenad alltså.

Nu ska jag kasta pyjamasen på någon tant.

Kærlek och allt det dær.

Kömmentärer

Jääääh! Rekord har slagits! Nu har ju käre Erik också kommenterat. Detta betyder att vi nu är uppe i.... få se.... hela fyra mänskor som kommenterar! Inte för att jag tror att det är så många fler än det som läser, men OM det nu är det, kan ni inte skriva ett litet hej då? För att göra en stackars, socialt utsvulten sjuksköterska i ödemarken glad?

Jaja. Nu ska jag ge mig, borsta av knäna som jag uppenbarligen kryper omkring på och ge er handfasta råd om hur ni gör. För att kommentera på Blogger behöver man ett google-konto. Skapa ett sånt. Var man finner det antar jag att ni kan räkna ut. Om inte, någonstans där vid kommentarrutan bör det ju finnas en länk. Skapa ett konto och skriv hej. Eller vad fasen ni vill.

Och nej, jag VET, vi tänkande individer är leds på att google registrerar oss i sin databas, kartlägger oss som små kryp. Men jag är ledsen, vi är små kryp. Och vi är redan kartlagda. Samhället, staten, överstaten, de multinternationella företagen, bankerna, de har oss redan systematiskt bokförda och det suger, men så är det. Och för att underlätta för både dem och mig, gör nu ett googlekonto och kommentera! HEJ!

Mer olja till folket

Nu ska ni få höra en sak som ni väntat på! Helt säker på det är jag. Iallafall, där när det var jul ni vet så önskade jag mig en mandelolja av min mor, att ha i ansiktet. Av min alldeles ypperligt tillmötesgående mamma fick jag då Weledas almond oil, eller facial oil, eller vad den nu heter. Skit samma. Ni kan se själva på en bild här nere.

Den är iallafall superbra och ansiktet blir hur mjukt och lent som helst. Tidigare har jag prövat cirka hundra olika ansiktskrämer för cirka skitmånga pengar, för att hitta något som känns så bra att jag vill använda det längre än tuben räcker. Och framför allt Clarins har ju levererat, men det kostar ju därefter också. Plus att det ändå inte har varit klockrent, ni vet, antingen för torrt eller för flottigt eller bara för... något annat. PLUS, kanske det viktigaste, att i alla sådana dyra, fina krämer får man fasen mer än man har betalt för. Man får en massa parabener, mineraloljor och skit som inte alls är bra för huden. Bajs, kallar jag sånt för. Naturligt kan inte annat än vara bäst, det är jag övertygad om.

Kanske verkar denna flottig, det är ju en olja för bövelen, men jag tycker ändå inte det. Idén är att man ska använda den som en mask eller blanda i den i sin kräm, men jag använder den då som den är, slabbar på (antagligen alldeles) för mycket och det tar en stund, men den absorberas till slut och huden är alldeles mjuk och fin. Den här oljan är super, Weleda är ett schysst märke och den kostar strax under tvåhundrapengen. Sammantaget mer än okej, alltså!

Oljan finns att inhandla (bums) på hälsokostaffärerna och jag tror minsann också en av de här "stormarknaderna" i Piteå har den. Det enda jag faktiskt saknar är solskyddsfaktor nu när solen förhoppningsvis ska börja lysa mer än en kvart dagligen, men ska se om jag inte kan hitta en sådan som man blandar i sin kräm (eller i det här fallet olja). Tips på sådan mottages varmt!

Ps. Jag har (smittats av Alejandra) och blivit lite allmänt oljetokig. Duschade med kokosolja när jag var i Venezuela, och har nu i brist på kokosolja gått över till olivolja (inte riktigt lika bra men helt okej). Mjuk och len och utan behov av en massa konstgjorda hudsalvor! Ska nog pröva en olivoljeinpackning till håret ikväll dessutom, ska visst vara bra på torrt och lockigt hår. Alltså, man smackar bara på olivolja och låter det sitta, sköljer sedan ut med balsam. Återkommer med resultat, risken är väl att jag får flottigare hår än en oduschad trettonårig kille, men då har ni iallafall något att flina åt! Jag är inte den som är den, man måste ju prova innan man vet om saker är bra eller dåliga.

...

Fan vad less jag är just nu. Uttråkad. Ingen att prata med. Suck.

Och nej tack, inga peppande kommentarer. Ibland får man bara vara less på saker, folk och livet i allmänhet. Så är det bara.

Det svänger snabbt.

Hej tomten

- Jag saknar mitt jobb hemma på medicin/palliation 3A Piteå Älvdals Sjukhus. Även om det ibland är så krävande att jag känner mig vimmelkantig när jag går hem, så saknar jag det! En massa. Jobbet och mina fina kollegor. Så jag vill gärna jobba där, nu.

- Jag vill ha en häst! En halv häst. En fin rolig mysig, halv häst. Hästlivet är fint. Finast. Skog och landet och mular och allt det där underbara.

Tack för att du iallafall försöker uppfylla mina önskemål. Fastän det inte riktigt är jul, men det skiter jag i. Har ganska många fler önskningar med, men får väl ta det piano så här i början.

Som sagt. Tack.

I waal så weldans troyt bortte hejn vä att i nöges färlese fram å dellbax milla pijtstan å Vestlande

Sitter och kollar på recept på hembakta, nyttiga knäckebröd som jag vill pröva när jag kommer hem. Google var väldigt noga med att påpeka att det inte hette "hembakt" utan "hembakta". Märk ord, liksom. Haha, ju längre jag är hemma i Piteå desto mer nästlar sig dialekten in. Men det är fint med dialekt, tycker jag. Man ska värna om ens bygds sätt att prata. Många ungdomar tycker ju att det är fult och töntigt, och med den ström av media och nya kanaler ut i världen som idag finns så är risken stor att de ursprungliga dialekterna försvinner. Om ingen är intresserad av att lära sig så viker ju t.ex. Pitemålet hädan i takt med de äldre som kan tala det. Nu kan jag ju i ärlighetens namn säga att jag inte varit särskilt intresserad av att lära mig prata som exempelvis farfar, men jag tycker det är häftigt och inte alls fult. Fan vad fint Norrbotten är... Älvar, skog, ängar, djur, bär. Midnattssol. Soliga isar på våren. Svamp och bär. Hemma! Åh, nu blev jag nostalgisk. Bäst jag slutar med det här, haha.

Idag sov jag till halv tolv. Med flit. Tänker att dagarna går snabbare om jag sover bort dem när jag ska jobba kväll. Och så är det faktiskt, det går mycket snabbare. Problemet är väl bara att jag ska kunna sova ikväll med, för imorgon ska jag upp tidigt. Men det ska nog gå bra, får jobba hårt ikväll. Hm. Fast ikväll är det lugnare än någonsin, enda patienten som det var lite pyssel med har åkt till sjukhuset. Dosetter! Där har vi svaret.

Vet ni en sak som jag äter massor av. Eller massor var väl att ta i, men varje dag äter jag det iallafall. Det är lite som godis för mig (ja, inte ensamt då). Kanel! Kanel är supergott och jag väntar faktiskt lite på att jag ska ledsna, har en förmåga att tycka sjukt mycket om något, äta alldeles för mycket av det under en period och sedan bli leds på det. Men det verkar inte bli så med kanel... Kanel är super i gröten (klassiskt), i müslin, med mjölk och äpple (istället för godis), i kaffet. Ja det finns säkert en massa fler användningsområden som jag inte känner till, tips? Det är ju som alla känner till kryddigt men jag tycker det har en söt smak också. Därav godis. Dock har jag läst att det i stor mängd kan ge leverskador men jag förutsätter att mitt dagliga intag inte går under gränsen "stort intag". Så det skiter jag i. Gott är det iallafall. Godast på kanelbullar! Det ska jag också baka när jag kommer hem. Tur jag har David som kan äta mitt fika, och ta med det på jobbet så det slipper ligga i frysen och läskas. Dessutom har jag en bror som gillar bullar, finemang!

DN publicerade en artikel för, tja det var nog något år sedan nu, om kanelens positiva effekter på blodsockret. Här hittar ni den!

Söndagssol

Stannade och tog några foton idag under en av mina rundor. Ni får ursäkta kvaliteten, hade lite bråttom för jag hittade inget bra ställe att stanna på, så jag stod lite tvärs över vägen och där ville jag inte stå så länge. Men jag tänkte att ni skulle få lite sol av mig, och att ni skulle få se vilken skillnad det är precis ute vid kusten, där jag bor, och ett par mil längre in.

Öppet vatten, strålande sol som värmer! Det är nästan så att jag förväntar mig att få se knoppar på träden, men det är nog lite tidigt ännu. Men vårkänslor får jag!

Och bara en bit längre in, också strålande sol men mycket mer snö. Körde förbi en sjö som hade alldeles spegelblank is, men vågade inte fota för det var en massa ungar som åkte skridskor och deras föräldrar satt och solade. Var rädd att de skulle tro jag var en ful gumma, eller nåt (hm, blir liksom inte samma klang som ful gubbe märkte jag... Men ni fattar).

Lucka

Har en lucka mellan patienter, kænns før tidigt åka till en tant redan halv tio en søndag. Så jag passar på att dricka en kopp kaffe och ta en paus. Utan dåligt samvete. Jag ælskar detta med att inte ha dåligt samvete! Jag har tid till en paus eftersom jag ær tre gånger så snabb som de andra. Det ær inte så att jag hoppar øver saker, men jag antar att det går snabbare før att 1) jag ær van att allt måste gå snabbt, från sjukhuset och 2) før att jag, æven om jag tycker jag pratar MASSOR med patienterna om intressanta (?) æmnen som framførallt vædret, inte behøver stå och avhandla hela veckans skvaller i byn och/eller vilka slæktingar som gift sig med vilka, osv. Jag vet ju liksom inte vem de pratar om. Och dærfør tænker jag minsann ha min paus.

På tal om vædret så ær det superfint, stor sol, blå himmel och nollgradigt. Solen værmer! Vårkænslor! Efter jobbet blir det dagens promenad, och jag længtar. Ikvæll blir det att titta på något roligt (håll tummarna før Solsidan, om internet bestæmt sig før att fungera) och slappa. Samma som varenda kvæll nær jag jobbat dag, eller varenda morgon nær jag jobbar kvæll. Men jag passar på de dagar jag inte går dubbelt. Öhm, jo och sen finns det ju inte heller något annat att gøra...

Hørni! Ta hand om de ni ælskar, era vænner och er familj. Livet ær så kort och skørt, och man kan inte ta något før givet. Det ær alltid tråkigt nær en mænniska i ens nærhet dør, och alltid ænnu tråkigare nær det ær før tidigt. Livet ær en gåva, och fastæn det ibland kænns som ett straff, før det gør det fan ibland, så tænker då iallafall jag gøra så bra jag kan før att leva det så rikt som møjligt. Medan tid finns.

Kram på er.

Kvællsvakt

Tænkte så hær på kvællskvisten berætta lite kring vad jag gør en arbetskvæll. Kan næmligen inte lite på att internet fungerar i Torsken. Ær totalt nollstælld øver hur jækla svårt det kan vara att få ett internet att fungera bra. Det har liksom inte fungerat alls eller så bara ibland, sedan i slutet av september nær jag først kom hit. Och då har de verkligen "kæmpat" før att få till det. Så många problem kan ju inte finnas. Ja ja, ingen ide irritera sig. Bilder får ni dock først nær Torskennætet bestæmmer sig før att samarbeta igen.

Okej. Jag børjar klockan 15, och det førsta jag gør ær att få rapport. Ofta ointressant och ganska onødig sådan, kring patienter jag inte ens ska træffa under kvællen. Sedan ær det egentligen ganska lugnt i ett par timmar, eller mer. Jag lallar på inne i medicinrummet, kokar kaffe, delar dosetter, delar ut medicin till någon som har något speciellt. Kring 18 har jag ett par insulin att ge, sedan kør jag ut på kvællens runda. Tidigare var den mycket længre men många har fallit bort, flyttat in på boende etc, så jag har det væl inte stressigast i værlden om vi sæger så... Hælsar på en gullis dær jag egentligen inte gør så mycket men alltid blir bjuden på læsk, en frukt och ett klistermærke av ett djur (haha, jag har hur många som helst nu!). Ibland ska jag bara ta fram en inhalation och skriva min kråka på ett papper, ibland bara leverera medicindos. Ibland bara, hælsa på. Nåja, efter min runda som ændå tar en stund, men enbart før att avstånden ær så långa, så åker jag tillbaka till Eiklund. Fortsætter med medicinutdelning, hjælper ett par som annars klarar sig sjælv bara på med pyjamasen. Øgondroppar, inhalation, kanske smørja ben. Och nu sitter jag hær och væntar på att de sista minuterna ska gå, innan jag får bya om och knata de 150 meter jag har før att komma hem till Torsken.

Inget betungande kvællspass! Det ær mer "ssjukskøterskejobb" (tycker inte om det dær ordet eller den dær uppdelningen egentligen, men kan inte komma på något bættre) dagtid dock, men till 95% vældigt moderat arbetsbørda. Inget spænnande heller, men jag vet att jag har både betungande, stressigt och spænnande framfør mig hemma på 3a, så jag klagar faktiskt inte denna gång. Missførstå mig inte, jag tycker mitt jobb hemma ær MYCKET roligare och framførallt mer lærorikt och givande. Och jag ær i længden mycket hellre hemma, av den samt många andra anledningar!

Nu vet ni lite om vad jag pysslat med den hær kvællen, men eftersom ingen någonsin (førutom mamna, David och Ale) kommenterar så tænker jag då inte fråga vad ni gjort før kul! Pilutta er! Och kram!

Alejandra Pino Araya

Alejandra ær min kompis, hon ær fin på alla sætt. Snæll och rolig och omtænksam och generøs och hæftig. Enda nackdelen ær væl kanske att hon tar cirka tuuusen år på sig i affærer. Speciellt att hitta ett par jeans. Søka jeans i trettio graders værme bland en miljon oorganiserade venezolaner kan gå mig på nerverna. Haha! Skæmt åsido. Jag skulle gærna gå i affærer med henne nu. En stund iallafall... =)

Ale tycker att jag ska ha en gås på min gård. En sån hær?

Helt ærligt stulet kort. Jag har bara lånat! dels før att kortet ær så fint, dels før att Sergio tycktes fastna på vældigt få av mina egna foton.

En av de enda stunder vi vilade under vår shoppingrunda. Pust! Ni ser ju hur damerna kørt slut på mig, eller hur?!

Fin!

Nåja. Det jag ville komma till var att Alejandra ær en fin væn och att det var alldeles fantastiskt att jag, bara sådær, fick komma och hælsa på hennes familj i hela tre veckor. Jag har sagt det till dem tidigare, men jag kan sæga det igen. Kram på er! Och bara før att jag kan, och har lite långsamtid sista stunden på jobbet, så bjuder jag på detta inlægg dedikerat till Shakira II, Mili Militante och el Jefe de la tribu!

Miljoner kramar till er!

Men alltså!

Vad kul jag skulle ha med en bra kamera! Måste införskaffas.

Dagens promenad

Motljus, för nu orkar solen titta fram igen

Det rinner vatten nedför bergväggarna och bildar fina isformationer

Vad detta är har jag faktiskt ingen aning om, men den stod där övergiven i skogen i alla fall

Lihesten

Övervintrare

Mer snö bara några hundra meter inåt landet

Ett Katarinahus!

Kurvig väg. Smal väg. Men bilden gör inte rättvisa, det är mycket kurvigare och smalare när man sitter i bilen, får möte och måste backa

En allé skulle jag vilja ha

Så vet jag att jag går åt rätt håll. Vilket i och för sig inte är ett problem då det bara finns två håll att gå åt.

Utsikten från Torskenköket. Skulle vilja prövligga de där molnen.

Norge, version 3.0

Tredje vändan i Norge. Anlände igår kväll efter en båttur med mycket sjögång (inte för att jag brydde mig, klämde ner både en muffin och några godisar). Men båten kunde knappt lägga till i Rysjedalsvika, så mycket blåste det. Fram kom jag dock och idag har jag jobbat dagpass. Schemat ser helt okej ut, så bra som man kan vänta här. Jobbar dubbelt imorgon, så just nu håller jag på med ett storkok så att jag kan roa mig med att vila under min lediga timme jag har mellan dag- och kvällsvakt.

Annars är det mesta sig likt, förutom att intrigmakaren och hennes syster är inte kvar. De hade tydligen bara gått upp i rök en dag. Har till och med hört ett rykte om handgemäng gentemot de som jobbar på kontoret, att en av dem skulle ha blivit pissed och slitit en av kontorstjejerna i håret. Trevliga Gerd är kvar, och hennes lika trevliga dotter har också kommit hit. Jag och Gerd har irriterat oss lite idag över hur mycket de vi arbetar för tjänar på oss, värsta slavarbetet är det om man ser till det. Fastän min norska lön är så pass mycket bättre än den svenska. Det är helt sjukt, hört summor som att kommunen här betalar 800 nok per timme för oss vikarier från vikariebyrå. Kan ju säga att jag har INTE 800 spänn i timmen, haha, strax under fjärdedelen. Men men, jag hade inte orkat åka hit till ödemarken på eget bevåg tror jag, för mycket styr med resan och sånt. Men det hade ju helt klart varit förhandlingläge, om intresset fanns från vår sida. Och ska jag åka till Norge fler gånger, med byrå eller inte, så ska jag förhandla om lönen och vill de jag jobbar för nu inte ge mig mer, då byter jag helt enkelt. Någon måtta får det väl vara!

Dagens arbete var lagom slött, har ansträngt mig för att skynda så lite som möjligt. Stod och granskade utsikten från en gubbes fönster och kom fram till att ibland är det så vidunderligt att man nästan får ont i ögonen. Vyerna är så enorma, det finns så mycket vacker natur att jag liksom inte vet var jag ska titta. Tråkigare problem har jag haft och fastän jag inte hade någon direkt lust att åka så har jag helt enkelt bestämt mig att jag ska njuta medan jag är här. Njuta av naturen, njuta av ett inte stressigt och stundvis ganska tråkigt jobb, njuta av att kunna gå och sova klockan nio alla dagar jag inte har kvällspass, för jag har ändå inget att göra. Njuta av att måsta roa mig med en bok eller bra film varje kväll. Njuta av att köra flera mil om dagen till Radio Norge, och sjunga med till (som idag) Hotel California, Sweet Home Alabama och alla de där andra uttjatade men ändå klassiska sextio och sjuttiotalslåtarna. Och njuta av att tjäna lite extra pengar och slippa fundera över CSN resten av året. Njuta av att kanske kunna jobba 75% någon månad innan sommaren! Det vore skönt, jag funderar mycket just nu kring just jobb och pengar, hur värt de där extra tusenlapparna som man får efter en heltid egentligen är. Pengar tycks ju alltid behövas, men för mig är det helt klart på bekostnad av mitt välmående. Jobbar jag mindre hinner jag umgås mer med de som spelar roll, jag hinner promenera mer, fundera mer, träna mer. Leva mer. Och mindre pengar är lika med mindre konsumtion vilket är lika med positiva miljöaspekter.

Ja, jag vet då inte. Men jag är i alla fall glad att jag inte bor i en stor stad. Det är lättare att, om man vill, leva billigt uppe hos oss i norr än i de stora städerna längre söderut. Det är lättare att hitta billiga hus med renoveringsbehov som man kan göra om till något mer miljövänligt. Och jag är övertygad om att jag handlar mindre skit eftersom utbudet är så pass begränsat. Och det känns så jäkla bra. Nu fattas bara det där huset med delvis grön el, mitt hemmabyggda växthus, stora trädgådsland där mor ska få tipsa mig om hur jag ska göra för att inte döda allt. Mina höns som ger mig ägg och kanske några djur bara för skojs skull. Davids snickeri där vi gör om gamla saker till nya, tokiga, färgglada, inspirerande saker. En fullständig självförsörjning kommer jag aldrig att uppnå, och jag är för bekväm för att vilja det, men att delvis kunna leva av sina egna produkter vore helt klart att leva drömmen. Slippa jobba heltid, begränsa antalet lån, återanvända så långt som möjligt. Ha tid med sin familj. Och så ska det bli!

Nu har jag filurerat iväg och håller på att hungra ihjäl. Gratängen är klar, tack bästa Lisan för lappskaustipset, nu ska det avsmakas. Med broccoli, kyckling, grädde och mjölk blandat, sambal oelek, vitlök. Och så ost på, såklart. Efter maten ska ni får lite bilder från dagens promenad, so long tills dess!

Kupan!

Idag skulle jag stiga upp kl 8. Kvart i tio klev jag upp. Snoozens makt är underskattad. Men det viktiga är iallafall att det var på rätt sida om tio. Alltså före tio, snarare än efter.

Nu ska jag lalla iväg till Kupan och se om jag hittar något mer gammalt att samla på mig. Har ju liksom inte nog med saker att flytta som det är, eller hur det nu var. Efter Kupan har jag egentligen bara två måsten: diska och duscha, innan jobbet. Ja, äta vore nog också bra.

Blödig eller helt enkelt knäpp?

Hahaha. Kom just på mig själv med att lipa till Årets kock, när vinnaren utsågs. Sedan insåg jag hur absurt det egentligen var, och började asgarva. Samtidigt som jag fortfarande lipade lite. Nu är jag helt konfunderad, är jag galet blödig eller bara koko?

Gräsänkan funderar

Gräsänka! Jag vet egentligen inte varför det heter gräsänka, men tänker då iallafall kalla mig det just nu. Det låter vuxet och... vuxet, ja.

David är i Jokkmokk på kurs, verkade i och för sig bli lite nöje också då vi var på Systembolaget häromdagen för att han skulle välja ut en whiskey att ta med och bjuda sina kollegor på. Han tyckte inte om mina förslag, eller jag hade egentligen bara ett förslag: Mc'leods! Jag tänkte på McLeods döttrar (snyft, snyft) och att en whiskey med samma namn liksom MÅSTE vara god. David såg det dock inte på det sättet och köpte en annan. Hans förlust! Jag ska då köpa en sådan där och dricka den och snyfta till Mcleods döttrar. Kanske bjuda in Ida med, hon är en än värre Mcleods-snyftare än mig! Men vad ska man göra när ens "bästaserievän" dör då?

Imorgon jobbar jag, och jag längtar! Jobb hela helgen, ett par dagar nästa vecka och sedan hela nästa helg också. Fina 3A med bästa kollegorna! Ibland sjukt stressigt, ledsamt, tragiskt, övermäktigt, men ändå trivs jag och det har nog till syvende och sist med just kollegorna att göra. Sedan tycker jag att det är roligt att jobba som sjuksköterska med, såklart. Jag vet att ni som jobbat längre än mig antagligen tänker att "hon vet inte vad hon pratar om, vänta bara tills jobbet äter upp henne". Eller något sånt. Och jag är övertygad om att jag kommer bli leds någon gång, men just nu tycker jag att det är kul och då tänker jag njuta av det. Och förresten, nu har jag jobbat i ett helt år och DET gott folk, det känns helt absurt. Ett ÅR? Vad hände med tiden? Och när ska någon komma på att jag egentligen inte är en riktig sjuksköterska? Haha, det är jag ju. Men ibland känns det mäktigt, och svårt, att identifiera sig med yrkesrollen.

Idag är jag ledig och packar lite inför kommande flytt. Har packat hela fem kartonger och är rätt leds, men har inte ens kommit till helvetesskåpet ännu. Skåpet där alla räkningar ligger i en stor, fet och oordnad hög. Betalda såklart. Men ingen ordning. David är duktig och har alla sina räkningar i en pärm, i bokstavsordning tror jag till och med. Han skrattar åt mitt helvetesskåp, och att det till och med finns oöppnade räkningar där. Men alltså, de är ju som sagt betalda. Man kan ju vara smart och bara kopiera en tidigare betalning i internetbanken, och betala på nytt. Och sen kasta in kuvertet, oöppnat, i skåpet. Fast det tycker inte David att jag ska göra i vårt blivande hem, han säger att han ska köpa en pärm till mig. Jag kanske går med på det, om jag får en rosa!

Disk eller damm?

Snart har vi en lägenhet med diskmaskin. Sjukt lyxigt. Men hur det ska bli med vår arbetsdelning vet jag då inte, David tycker vi ska fortsätta som tidigare. Dvs att han diskar och jag dammsuger. Men det är väl fusk, om man har diskmaskin!? Ännu mer fusk eftersom jag drömmer om två lurviga katter i vårt nya, fina hem. De löser nog hår. Då blir det ju trippelt med dammsugning för mig och ingen disk för honom? Han kanske borde bli ansvarig för kattbajslådan. DET låter mer rättvist.

Lite for optimistisk dar kanske...

Joda... Visst. Resa hem. Om 8,5 timmar! Hur langsamt kan tiden ga egentligen?

Pa resande fot, igen

Sa var jag ra resande fot igen. Hemat! Jag har langtat sa mycket efter David men nu kanns det anda lite sorgligt pa nagot satt, jag blir alltid sa lojligt nostalisk nar nagot tar slut. Spelar knappt roll vad det handlar om. Naja, det ska iallafall bli skont att komma hem. Semester ar alldeles underbart, men nog ar det skont att vara hemma med vanner och familj!

Vara dagar pa Isla de Margarita var jattefina. Vi bodde bra, som ni nog last tidigare och kanske sett pa bilder pa facebook. Vi at bra, fastan jag har ganska ont i magen nu. Vilket iofs kan bero pa att jag matade alla djur hela tiden, och sen mig sjalv. Magsjuk ar jag inte, mer kramp, men det ar inte sa farligt och jag har bade druckit kaffe och atit glass idag.

Isla de Margarita var lugnare an Cumaná, mindre rorigt och det var ocksa en annan atmosfar. Sakrare, pa nagot vis. Folk verkar i allmanhet vara ganska radda i Venezuela, men det intrycket har jag fatt aven av andra Latinamerikanska lander. Man bygger hoga murar, taggtrad eller sa ar man sa pahittig att man satter krossat glas langst upp pa muren. Man tror att man stanger ute andra, men jag tror att man samtidigt stanger inne sig sjalv. Det offentliga rummet begransas till den grad att det till slut slutar existera, och de fa offentliga platser som finns genomsyras av radsla, och radsla foder vidare radsla. Som i sin tur har en del i den forhallandevis hoga kriminalitet som existerar i de har landerna. Naja, jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring det har (vilket jag redan har gjort i Kulturgeo) och det ar latt att vara kritisk nar man kommer fran ett land dar det offentliga rummet ar bade kulturellt och politiskt valforankrat. Jag skulle antagligen leva pa samma satt om jag valde att bo i exempelvis Chile, Argentina eller Venezuela. Men amnet ar intressant, och jag har manga teorier och ideér. Det ar pa manga satt underbara lander, och jag foredrar som alltid landsbygden framfor staderna. Och det var nog darfor jag uppskattade Isla de Margarita, det ar en ganska lugn och gron o. Frukttrad overallt, hons och kor lite varstans, lugnare tempo och lagre murar och staket. Oppnare, bade rumsligt ch personligt.

Trots att min upplevelse av IM som ganska sakert, sa horde vi att de turister som kommer dit alltid uppmanas att stanna inne om kvallar och natter. Inte sa konstigt a ena sidan, da de flesta kommer pa ett par veckors all-inclusive-charter, och hotellen sakerligen tjanar en del pa att gasterna stannar inne pa omradet. Jag och Alejandra gick ut och promenerade lite nastan varje kvall, aldrig pa natten for da sov vi, trotta som vi ar. Men vi kande oss aldrig radda. Det trakiga ar att manga stallen inte har oppet efter 18-19, da det blir morkt, eftersom det helt enkelt inte finns underlag for det. Vi hittade dock ett par restauranger som vi provade, och det var alldeles lagom. Vet inte riktigt vad som hant med mig under dessa veckor, men jag har varit SA trott och inte haft nagon lust alls att ga ut. Vi har, som jag berattat tidigare, iofs ocksa klivit upp tidigt. Men va fan, ungar pa sju ar har ju varit vaken langre an oss!? Jag ska inte klaga, sova ar skont och jag har hunnit vara ute pa krogen tillrackligt.

Det var trevligt pa vart hostel, vi larde kanna en fransman som berattade om sina spannande resehistorier for oss over en skvatt venezolansk rom, vi halsade och vinkade at byborna som bodde i husen kring vart hostel. En vacker svart kvinna kom fram till oss och tittade ps oss och sa: Gud alskar er! Vi traffade trevliga manniskor som drev den lilla bar som vi parkerade oss vid pa stranden, manniskor har ar i allmanhet extremt vanliga och tillmotesgaende. Alla ville hjalpa oss, pa ett trevligt satt, och en av mina storsta behallningar har helt klart varit dessa otroliga manniskor.

Man behover inte vara paranoid och tro att de gor det for att tjana pengar pa en, vilket ju faktiskt forekommer mer an vi "dumma turister" tror. Utan de vill bara hjalpa en. Med vilken buss man ska ta, var man ska ga. Med det mesta. Inte ens mannen som kastar slangkyssar at oss, sager att vi ar vackrast i varlden, ber om att fa folja med hem till Suecia (vilket ofta forvaxlas med Schweiz pa spanska), visslar, erbjuder sina tjanster (inte snuskiga) eller bara delkarerar sin karlek for en ar irriterande. For de gor det pa ett fint satt, och man kan saga tack och vinka lite lojligt. Da verkar de vara nojda. Inte som i Santiago, haha, dar man far snuskiga forslag eller varre dagarna i anda.

Det jag har saknat med Venezuela ar nog anda kanske uteliv, inte klubbar, men att kunna ga pa en bar med bra musik och prata med trevliga manniskor. For trevliga manniskor finns det ju, men de umgas oftast hemma. Med dem de kanner. For mig innebar mina tidigare upplevelser av Las Americas hang med en massa avslappnade folk, rodvin, gitarr, umgange, sma barer med "alternativ" (ja, vad fan ar alternativt egnetligen? Men i brist pa annat uttryck far ni noja er med det) musik. Kultur! Musik! Farg! Oppenhet!

En del av mina tidigare upplevelser har jag atersett under de har veckorna, men kultur och musik har jag saknar. Har verkar man istallet for musik avnjuta reggaeton pa helt sjuk ljudniva, inte min tekopp. Kulturlivet ar inte heller speciellt utbrett. Men, Venezuela ar ju mycket, mycket mer an det jag har sett, pa samma satt som alla lander. Om inte annat kan man mesta hit bara for naturupplevelserna, for Venezuela ar ett OTROLIGT rikt land, om an med en hel del problem att forvalta rikedomarna (fortfarande lite forvirrad kring den politiska och ekonomiska situationen, och sa lar nog forbli).

Resa ar underbart, men ska man fa ett hum (for man far aldrig mer an ett hum anda, allt forandras och varlden ar i allmanhet svar att generalisera har jag upptackt. Inget ar ju nagonsin som man tror, och jag vet inte om det ar vara alltfor enkelspariga hjarnor som gor att vi tror att vi egentligen VET nagot, om nagot?!) om hur saker och ting fungerar, vilka drag som ett lands befolkning kan ha gemensamt, sa ska man inte resa utan bo. Men, nog om detta, nu reser jag iallafall hem!

Hundar och ödlor och löst folk i allmänhet

I morse sov vi länge, ända till tio! Skönt, men vaknade under natten av att jag höll på att frysa ihjäl, inte van AC och fastän vi satte den på 25 grader var det KALLT. Stängde av den och sov vidare. Vaknade en gång till av att det ösregnade, mysigt och bra att det regnar på natten. Det har regnat mycket här framförallt i december, gatan som vårt hostel ligger på är lerig och ser mer ut som en dike och flera hus har rasat ihop. Men här hos oss är det som jag skrev tidigare superfint: vi har en "bröllopssvit", AC, fräscht och rent och de städar och byter handdukar/sängkläder varje dag, liten men fin pool, hängmattor, kylskåp på rummet och fullt utrustat utekök och terass. 150 meter till stranden. Detta för 170 sek per natt, för två personer. Klagar inte.

Vi skulle åka till en supermarket och handla, eller planen var att vi skulle promenera men det var visst lite längre än vi tänkt oss och dessutom en massa bilar, så vi gick en bit sen tog vi bussen. Köpte lite saker till vårt kylskåp, och tog sen en buss tillbaka som inte gick raka vägen utan vi fick åka runt och se lite byar längre in mot bergen. Supermysigt, där skulle jag kunna bo. Efter det har vi hängt på stranden, tagit en promenad, jag har köpt en klänning och Ale en bikini. Så nu är hon het som en riktig venezolanska! Jag är också sugen på en ny bikini men de är ju så jäkla små, min bleka hud kommer hänga ut. Fast jag börjar sakta men säkert att bli mer brun än blek nu.

Vi har ätit billigt, igår en sjukt stor hamburgare för 16 spänn, idag empanadas (piroger), tre var och varje kostar 6 kronor. Sen "lyxade" vi till det på stranden med bläckfisk i vitlökssås med bröd och sallad för 80:-, som vi delade på, och till det piña colada för en tjuga styck. Nu sitter vi åter på terassen och kikar på en liten bäbisödla som klättrar på väggen. Djuren är våra kompisar, idag matade vi en hund med empanadas som gärna ville hänga med oss efter det. Det är som på alla sådana här ställen en del gatuhundar, det finns en söt valp som jag tycker Ale ska ta med hem till sina föräldrar. Men hon tror inte att de kommer bli lyckliga över det. Alla vill väl ha en utsvulten valp med loppor, eller?

Ale har fått en beundrare, en femtioårig örhängesförsäljare som heter Aldo och kommer från Argentina. Han tycker att vi ska hänga med dom och dricka öl men vi har smidigt smitit från platsen för att undvika detta. Fast hey, dom kanske är jättetrevliga. Och snygga örhängen har han med. Ja, inte på sig då. Men ni fattar. Jaja, nu börjar detta bli blahiblaha, nu ska jag återgå till min vän. På måndag kommer jag hem!

Ska försöka lägga upp fler foton på facebook någon dag, om snigeluppkopplingen tillåter.

Isla de Margarita

Sitter med Ale på terassen på vårt hostel. Klockan är halv sju och vi har lust att gå och sova, haha! Men vi klev faktiskt upp vid fem för att göra oss klara och börja resan hit. Allt gick väldigt smidigt för att vara Venezuela, båten i tid, hittade de bussar vi skulle åka med direkt och hostelet låg tjugo meter från busshållplatsen där vi stannade. Det är jättefint och fräscht här, förutom att vi har en liten kackerlacka i byrålådan (haha!). Fråga mig inte vad den gör där men vi har i alla fall flyttat byrån en bit.

Idag har vi promenerat runt och kikat, och slöat lite på stranden. Ska återgå till mitt fina sällskap nu och se om hon spöar mig i Chicago! Har en massa mer att berätta men det får bli en annan dag, nu ska vi umgås.

Santa Inez

Jo, jag glömde ju att vi i fredags kväll var i stan och kikade på någon fest/hyllning/vaddetnukallas till Cumanás skyddshelgon jungrun Santa Inez. Jag har aldrig riktigt fattat var alla de tusentals jungfrur som skyddar alla latinamerikanska städer kom från, för även om jag inte är bibliskt påläst så hade jag liksom för mig att det var en jungfru och hon fick Jesus. Inte flera tusen. Men Ale förklarade lite snabbt så jag slapp känna mig förvirrad.

Nåja, den 21a januari var då denna Santa Inez dag och de höll mässa. En massa pompa och ståt med militärer och tv och brandmän osv, och efter mässan bar de ut "Santa Inez" (statyn alltså) och placerade henne på en vagn med massa blommor. Sedan körde de runt den stackars statyn i stan, innan det var dags för det jag antar både religiösa och mindre troende hade väntat på: festen! Bomber och granater, fyrverkerier och en massa salsa på det. Hela natten. Och så lite fler fyrverkerier där vid 02-tiden, av vilka jag vaknade skräckslagen haha. Lät som att det var krig ute. Men inte det, bara venezolaner som firade sin jungfru. Så kan det vara!

Förslöelse!

Det känns som att det var ett tag sedan jag skrev, och det var det nog. Egentligen har jag nog inte så himla mycket intressant att berätta heller, veckan har varit lugn. Vi har varit på stranden i Quetepe, där jag brände mig ganska mycket på ryggen. Vi var nästan ensamma på hela stranden, spelade sånt racketspel och lekte med plaststolarna i vattnet som två ungar. Kikade på pelikanerna som störtdök framför oss i jakt på fisk. Vi hade kunnat haft det sämre, om man säger så.

Resterande dagar har vi varit vid poolen eller på stranden vid hotellet. Igår lördag när vi var där var det betydligt fler personer där än vad det varit under veckan, och jag och Ale drack varsin Piña Colada och det var nog fasen det godaste jag smakat! Vi slöade och badade och sen på kvällen satt jag och Ale och pratade ganska mycket, det tyckte jag var trevligt för även om vi umgåtts hela tiden så har vi ändå inte umgåtts, vi har haft annat för oss. Men det kommer det ju att bli ändring på till veckan, för imorgon kl 07 tar vi båten ut till Isla de Margarita! Vi kommer antagligen bo på vandrarhemmet nedan, det blir 5 nätter för vi åker inte tillbaka hit förrän lördag morgon. Ca 800 sek kommer det kosta oss, för oss båda. Billigt va?! Jag har inte gjort av med nästan några pengar alls, eller en tredjedel av det jag hade med mig, så jag tänkte att jag och Ale skulle lyxa till det lite till veckan med god mat osv. Skaldjur! Det blir härligt. Det är svårt att få hjälpa till att betala här hemma, jag försöker men det är verkligen minimalt det jag har fått betala. Saker jag köpt till mig själv, och då har jag ändå insisterat. Plus båtresan i Mochima. Ales föräldrar är ju alldeles underbara, men det ska bli skönt att rå om sig själv lite till veckan också. Och inte känna att jag snyltar på dem, fastän jag är övertygad om att de inte känner på det sätter. Har iallafall tänkt lämna dem ett bidrag till en dammsugare som de behöver, jag lämnar det till Ale så kan hon ge det till dem när jag åkt. För er kanske dammsugare låter tråkigt men jag tror både det skulle underlätta, plus att det är mycket lättare att få ge en peng som ska gå till något specifikt än att bara ge för att jag fått vara här. Det är nästan lite fult.

Jag börjar nästan bli lite leds på att ha semester, haha! Fast det är som David skrev en dag, finns ju tråkigare saker att vara leds på. Jag har definitivt uppnått ett semestermål: att bli utvilad. Sen lär jag ju vara halvdöd efter en hel dag ensam på flygplatsen (kommer till Caracas kl 10.00, mitt flyg går 22.30) och sen en lååång flygresa hem. Som vi ju alla håller tummarna inte blir försenad så jag hinner med flyget från Arlanda, eller hur?! Och så jetlag på det. Nåja, jag har ju fått vara här och då är jag nöjd! Det var härligt återvända till Las Americas.

Uppdaterar från Isla Margarita, om det nu finns internet vilket det står på hemsidan! Man kan aldrig riktigt veta här nämligen. Kram på er!

Världens starkaste björn!

Världens finaste och bästa David fyller år idag! GRATTIS! Önskar att jag kunde fira med dig idag. Hoppas du får den finaste dagen.

Älskar dig mest i hela världen, du är bäst!

(Här skulle det vara en bild på oss. Men det funkar fortfarande inte.)

Kramar!

La casa el pozo

Vi kikar på vandrarhem inför nästa vecka. På detta skulle det kosta ca 700 sek för två personer, måndag till fredag. Skitbilligt ju! Vad tror ni, kika på länken!?

http://www.lacasaelpozo.com/posada%20uk.html

På tal om shopping

Kläder ja. Vi var ju på shoppingrunda igår och jag köpte två linnen och en klänning. Billigare än hemma är det men kvaliteten är väl si så där, eller sämre än si så där. Dessutom är 90% av kläderna så extremt tacky, överallt sitter tags och märken med "sexy", "love" osv. Ale köpte dock en fin pyjamas, ett tight linne och byxa med korta ben, som har gulliga katter på sig. Det roliga är att det finns tjejer som har på sig pyjamasen ute på stan.

Skyltdockorna har sjukt smala midjor, bröst i DD+ kupor samt VÄLDIGT tydliga bröstvårtor. Intressant kroppsideal här. Många glor ganska mycket (värre än leguanen!) på en, visslar och ropar saker. Bättre än i Chile dock där de kunde säga lite vad som helst, fula och snuskiga saker. Här har jag mest hört: "Åhhh, vad vackra ni är", "Älskling" och sådana saker. "Carne blanca" var nog det värsta, vitt kött, men det bjuder jag på =)

Idag på mercadon kollade vi på artesania, typ konstverk och sådant krafs ni vet som görs i landet. Hittade en massa fina saker som jag vill köpa både till oss och som presenter, får se hur långt pengarna räcker men det var inte alls dyrt. En del skräp såklart, men också en massa fint. Frågan är också hur jag ska transportera det, en del saker är lite sköra och att komma hem med småbitar är ju aldrig kul.