Pa resande fot, igen

Sa var jag ra resande fot igen. Hemat! Jag har langtat sa mycket efter David men nu kanns det anda lite sorgligt pa nagot satt, jag blir alltid sa lojligt nostalisk nar nagot tar slut. Spelar knappt roll vad det handlar om. Naja, det ska iallafall bli skont att komma hem. Semester ar alldeles underbart, men nog ar det skont att vara hemma med vanner och familj!

Vara dagar pa Isla de Margarita var jattefina. Vi bodde bra, som ni nog last tidigare och kanske sett pa bilder pa facebook. Vi at bra, fastan jag har ganska ont i magen nu. Vilket iofs kan bero pa att jag matade alla djur hela tiden, och sen mig sjalv. Magsjuk ar jag inte, mer kramp, men det ar inte sa farligt och jag har bade druckit kaffe och atit glass idag.

Isla de Margarita var lugnare an Cumaná, mindre rorigt och det var ocksa en annan atmosfar. Sakrare, pa nagot vis. Folk verkar i allmanhet vara ganska radda i Venezuela, men det intrycket har jag fatt aven av andra Latinamerikanska lander. Man bygger hoga murar, taggtrad eller sa ar man sa pahittig att man satter krossat glas langst upp pa muren. Man tror att man stanger ute andra, men jag tror att man samtidigt stanger inne sig sjalv. Det offentliga rummet begransas till den grad att det till slut slutar existera, och de fa offentliga platser som finns genomsyras av radsla, och radsla foder vidare radsla. Som i sin tur har en del i den forhallandevis hoga kriminalitet som existerar i de har landerna. Naja, jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring det har (vilket jag redan har gjort i Kulturgeo) och det ar latt att vara kritisk nar man kommer fran ett land dar det offentliga rummet ar bade kulturellt och politiskt valforankrat. Jag skulle antagligen leva pa samma satt om jag valde att bo i exempelvis Chile, Argentina eller Venezuela. Men amnet ar intressant, och jag har manga teorier och ideér. Det ar pa manga satt underbara lander, och jag foredrar som alltid landsbygden framfor staderna. Och det var nog darfor jag uppskattade Isla de Margarita, det ar en ganska lugn och gron o. Frukttrad overallt, hons och kor lite varstans, lugnare tempo och lagre murar och staket. Oppnare, bade rumsligt ch personligt.

Trots att min upplevelse av IM som ganska sakert, sa horde vi att de turister som kommer dit alltid uppmanas att stanna inne om kvallar och natter. Inte sa konstigt a ena sidan, da de flesta kommer pa ett par veckors all-inclusive-charter, och hotellen sakerligen tjanar en del pa att gasterna stannar inne pa omradet. Jag och Alejandra gick ut och promenerade lite nastan varje kvall, aldrig pa natten for da sov vi, trotta som vi ar. Men vi kande oss aldrig radda. Det trakiga ar att manga stallen inte har oppet efter 18-19, da det blir morkt, eftersom det helt enkelt inte finns underlag for det. Vi hittade dock ett par restauranger som vi provade, och det var alldeles lagom. Vet inte riktigt vad som hant med mig under dessa veckor, men jag har varit SA trott och inte haft nagon lust alls att ga ut. Vi har, som jag berattat tidigare, iofs ocksa klivit upp tidigt. Men va fan, ungar pa sju ar har ju varit vaken langre an oss!? Jag ska inte klaga, sova ar skont och jag har hunnit vara ute pa krogen tillrackligt.

Det var trevligt pa vart hostel, vi larde kanna en fransman som berattade om sina spannande resehistorier for oss over en skvatt venezolansk rom, vi halsade och vinkade at byborna som bodde i husen kring vart hostel. En vacker svart kvinna kom fram till oss och tittade ps oss och sa: Gud alskar er! Vi traffade trevliga manniskor som drev den lilla bar som vi parkerade oss vid pa stranden, manniskor har ar i allmanhet extremt vanliga och tillmotesgaende. Alla ville hjalpa oss, pa ett trevligt satt, och en av mina storsta behallningar har helt klart varit dessa otroliga manniskor.

Man behover inte vara paranoid och tro att de gor det for att tjana pengar pa en, vilket ju faktiskt forekommer mer an vi "dumma turister" tror. Utan de vill bara hjalpa en. Med vilken buss man ska ta, var man ska ga. Med det mesta. Inte ens mannen som kastar slangkyssar at oss, sager att vi ar vackrast i varlden, ber om att fa folja med hem till Suecia (vilket ofta forvaxlas med Schweiz pa spanska), visslar, erbjuder sina tjanster (inte snuskiga) eller bara delkarerar sin karlek for en ar irriterande. For de gor det pa ett fint satt, och man kan saga tack och vinka lite lojligt. Da verkar de vara nojda. Inte som i Santiago, haha, dar man far snuskiga forslag eller varre dagarna i anda.

Det jag har saknat med Venezuela ar nog anda kanske uteliv, inte klubbar, men att kunna ga pa en bar med bra musik och prata med trevliga manniskor. For trevliga manniskor finns det ju, men de umgas oftast hemma. Med dem de kanner. For mig innebar mina tidigare upplevelser av Las Americas hang med en massa avslappnade folk, rodvin, gitarr, umgange, sma barer med "alternativ" (ja, vad fan ar alternativt egnetligen? Men i brist pa annat uttryck far ni noja er med det) musik. Kultur! Musik! Farg! Oppenhet!

En del av mina tidigare upplevelser har jag atersett under de har veckorna, men kultur och musik har jag saknar. Har verkar man istallet for musik avnjuta reggaeton pa helt sjuk ljudniva, inte min tekopp. Kulturlivet ar inte heller speciellt utbrett. Men, Venezuela ar ju mycket, mycket mer an det jag har sett, pa samma satt som alla lander. Om inte annat kan man mesta hit bara for naturupplevelserna, for Venezuela ar ett OTROLIGT rikt land, om an med en hel del problem att forvalta rikedomarna (fortfarande lite forvirrad kring den politiska och ekonomiska situationen, och sa lar nog forbli).

Resa ar underbart, men ska man fa ett hum (for man far aldrig mer an ett hum anda, allt forandras och varlden ar i allmanhet svar att generalisera har jag upptackt. Inget ar ju nagonsin som man tror, och jag vet inte om det ar vara alltfor enkelspariga hjarnor som gor att vi tror att vi egentligen VET nagot, om nagot?!) om hur saker och ting fungerar, vilka drag som ett lands befolkning kan ha gemensamt, sa ska man inte resa utan bo. Men, nog om detta, nu reser jag iallafall hem!