Idag hade jag gärna varit hemma. David har fått nycklarna till lägenheten, varit med på besiktningen och tjatat till sig att en målare ska ordna med lite skavanker efter de som tidigare bott där. Jag vill åsså vara med! Men men, nu ska vi se. Räkna nu med mig. Onsdag, torsdag, fredag, lördag: fyra dagar! Fan, jag glömde söndag... Fem dagar! Jobbar som tur var mest kvällar, då går dagen snabbare som jag berättat tidigare. Idag är jag faktiskt ledig, inte så himla kul men jag orkade inte ens klaga faktiskt, är trött och mör med halsont och huvudvärk. En ganska bra dag att ligga hemma och slöa mig på, men jag känner mig ändå lite rastlös. Speciellt när jag tänker på allt jag hade kunnat få gjort hemma.
Men, vad är väl en bal på slottet (eller en tisdag i Piteå)? Har kommit fram till att de enda aktiviteterna jag har att syssla med idag är 1) äta och 2) sova. Mamma tyckte att "tråkigare saker fanns det ju att göra", och egentligen har hon väl rätt. Jag kan ju i och för sig också läsa, promenera, basta, se tv, se en film osv, men jag är visst segstartad idag. Klockan är ju snart tre, för bövelen. Fast det är ju nu jag ska passa på att vila. Kring jul var vi hos Davids syster och åt tacos, och då sa hon att hon ibland skulle tycka det var så skönt att bara få åka så här som jag gjort, jobba och efter jobbet bara ha sig själv att tänka på. Och det är faktiskt lyxigt, på ett sätt. Jag är bara så dålig på att uppskatta det. Till en början går det bra, men sedan ledsnar jag på att vara mitt enda sällskap.
Vad jag klagar! Eller gör jag det? Jag får lite dåligt samvete för det känns som att jag klagar, och vem fasen vill läsa en massa klagolåt hela tiden. Men samtidigt skriver jag ju här för att på något sätt få skriva hur jag tänker och känner. Jag vet, att blogga är nog SÅ 2008 (haha), men det skiter jag ju i! Det är som när jag var liten, och hade en dagbok med ett sådant litet lås. Där jag skrev vem jag var kär i och andra hemligheter, typ vad jag hade ätit den dagen och vad min älsklingsponny hette. Idag är jag ju bara kär i en person och har inte så många övriga hemligheter som jag vill dela här (är faktiskt lite avis på de som klarar att skriva helt utlämnande i sin blogg, det verkar frigörande på något sätt), men det är ändå roligt att ha en slags dagbok, ni vet.
Jag har tänkt mycket på sista tiden på hur det var att vara barn, och även ett lite större barn, och det var ju alldeles fantastiskt. Ibland fult, ibland fint, jobbigt, hemskt, underbart; ja, men som livet är i allmänhet. Fantastiskt jäkla jobbigt och jäkla fint. Jag hade turen att ha en underbar familj och jag har så fina minnen, hoppas att jag kan ge mina egna barn (nej, inga barn än) samma möjlighet till en fin barndom.
Har som jag skrev tidigare en uppsjö av intressanta saker jag skulle vilja skriva om här (ni kanske inte tyckte att min lista verkade så intressant men det gör då minsann jag), och nu kan vi väl säga att ämnet hemlängtan är avklarat för ett tag framöver? Alla vet att jag längtar hem, och ingen har väl missat att jag är här i ödemarken till måndag. Så nu bestämmer vi att jag skriver om något annat de här återstående dagarna, okej? Ja, eventuellt får jag skriva något om hur jag glädjer mig till hemresan, på söndag.
Till sist: Fine, fine David, det var då den finaste kommentaren på förra inlägget. Du är bäst!
Och riktigt till sist, snart är vintern över!
Bästa Lisa och Kristoffer är på Sri Lanka just nu, hoppas de har det alldeles, alldeles underbart! Längtar så tills det är vår och sommar och vi kan hänga, grilla, äta, basta och bada. Hm, vi ser kanske lite luffiga ut på kortet men det får ni ta, vi är ju i Finnträsk! David fotar så han syns inte. Men han finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar