I'm back!

Nu sitter jag här i norska Vestlandet ännu en gång. Efter mycket velande och många om och men blir det ytterligare tre veckor på Eiklund. Det var ärligt talat inte alls det jag helst ville göra, men att inte veta och att inte ta något beslut var mycket jobbigare än tanken på att göra ytterligare tre veckor här. Och vad är tre veckor egentligen, ingenting! (Den inställningen lär hålla i MAX en och en halv vecka, men jag är nöjd för var dag jag inte går sönder av längtansaknadlängtan och allt det där ni vet).

Skillnaden från förra gången jag gjorde Sörbövåg är dock att denna gång är Lisa också här. Det känns superkul för nu blir det ju som vi hade planerat ända sedan vi började planera detta, för något år sen, att vi får dela boende, ha varandra som promenadkompis och allmänt lite sällskap av varandra. Dessutom betalar man bara halv skatt i Norge i november så min plan är att visualisera de tre veckor i Venezuela som jag tänkte lägga en del av de här pengarna på, med förhoppningen att det gör jobbet lite mindre tråkigt. För utmanande är det sista det är, och jag gillar utmaningar.

En annan skillnad är att jag och Lisa (efter vissa omständigheter som man kan skylla på vår arbetsgivares otroliga inkompetens och brist på planering) inte bor i Torsken utan på ett annat ställe, ca 800 meter från sjukhemmet. Först tänkte jag att det skulle bli tråkigt (utan bastun!) men nu när jag sitter här framför den öppna spisen och nyss har bränt av mig halva pekfingret (Det känns så! Typ... Lite grand i alla fall) i ett försök att kasta in mer ved, så tycker jag inte alls det är så dåligt. Det är 1) bra med lite extra motion till jobbet och till affären (och tur jag fick med mig både reflexväst och ficklampa) 2) mycket bättre internet här, torskennätet kan slänga sig i väggen och 3) skönt att bara bo två så man har chans att vara ensam ibland, blir tokig av att ha folk omkring mig jämt. Förutom David då. Men han är ju inte här. Sen är det ju fint med öppen spis, gullig tant som städar åt en och säkert fler både bra och dåliga saker som jag kan berätta om längre fram.

Resan gick förhållandevis bra trots obefintlig tid mellan de olika anslutningarna, men det har ni nog redan förstått eftersom jag sitter här och skriver på den alldeles försummade bloggen. Har cirka 22 arbetsdagar framför mig, eller i alla fall 22 dagar innan jag åker hemåt igen. Det var så otroligt skönt att vara hemma, och det är så konstigt för två veckor kändes på ett sätt som ingenting alls, men på ett annat som hur länge som helst. Det var två veckor av en massa kramar, glädje, lite tråkiga saker men allra mest skratt och fin tid. Jag är så glad över att ha fått spendera så mycket tid med David, det var guld värt och jag ska försöka leva på det tills vi ses igen. Du är guld värd, David. Bäst i världen tycker jag att du är!

Nu ska jag återgå till att packa upp lite kläder, kanske se lite tv och slåss med vedträn. Tur Lisa är här nu för jag är sämst på att göra upp eld, bättre på att lata mig och sitta och titta på den.

Kram!