... har somnat på mage bredvid mig i soffan efter en mjölksluring. Fatta hur nöjd hon ser ut varenda gång hon ska till att äta (ja inte då hon hunnit bli ashungrig och hysterisk då, men annars). Som att hon inte kan tro sina ögon. Vilken buffé! Eller smörgåsbord, som jag och David brukar skämta.
Just nu känns det här med att flytta mitt i allt ganska jäkla idiotiskt. Stökigt, ingen ordning, vet inte vart vi har sakerna och inte kommit på hur vi ska ha det ännu. Det som stör mig mest är bristen på en bra plats att ha skötbordet, fastän det var långt ifrån optimalt innan så var det i alla fall varmt och skönt inne i toaletten, plus att vi hade tillgång till vatten. Och arbetsställningen var okej. Men med vissa justeringar kommer det bli bra här med, vi måste bara hitta våra sätt och lösningar och det tar tid.
Det har varit lite för mycket de här senaste veckorna, överväldigande mycket, och jag har haft en läskig känsla av att jag inte inte inte får låta hjärnspökena ta över för mycket, inte älta, inte älta. För då vet man ju riktigt aldrig vad som händer! Jag blir så stressad över saker jag känner att jag borde hinna, borde hinna packa upp allt, borde hinna städa bort allt damm som redan anlänt, borde hinna vara mer med Lovis, borde hinna laga mat. Köpa lite möbler, gardiner, en till frys MÅSTE vi ha, skaffa ved, en ny innerdörr så skulle problemet med skötbord och kattlåda lösa sig, handla en massa nödvändiga småsaker, vara ute mer, borsta katterna, blablablahahaha... Till oändlighet! Men jag VET att jag inte kan göra allt det där, och jag VET att jag och David måste prioritera Lovis och varandra och sedan får resten lösa sig. Men det är ju så svårt att släppa allt. Önskar jag var mer som David, han är duktig på det. Men han hjälper mig.
Idag har jag och Lovis i alla fall tagit det väldigt lugnt på förmiddagen, vilket var välbehövligt. Sedan var hon vaken en sväng och tittade sig omkring från sin babysitter (ledsnar snabbt). Hon har också hunnit bajsa och kissa ner skötbordet, suga på nappen, äta. Skrika. Ja, sånt som bebisar gör ni vet.
När David kommer hem blir det sushi, jag längtar både efter honom och maten. Och vet ni, ibland längtar jag hem lite. Eller "hem" ska man väl skriva, för nu bor vi ju här. Men hem till Hortlaxstugan. Tokigt va? Allt jag ville var att få och skapa vårt eget hem för oss tre. Jag är ju inte klok.
du borde ingenting! varken städa, handla, fixa, dona, piffa, laga eller skaffa. precis så är det! be ngn annan laga en dundergryta att äta av och frysa in. det här är troligen bland dom få gångerna du skulle be om ngt sådant. vila! stanna i sängen hela dan. bara var (att njuta som många säger att en ska göra kan vara nog svårt så där i början, att "vara" räcker faktiskt nog långt - om inte längre!). allt har sin tid. du har så kloka tankar som ingen annan kan tänka ut än du själv. anar att du är minst lika bra som david (känner igen mig i det där tänket)... fortsätt att peppa dig själv! och om du behöver älta; gör det! men skriv är mitt tips, och lägg sedan bort pappret/boken/tankarna. så du får ur dig det och sedan kan vila fr det. kram fr mig
SvaraRadera