Lovis stånkar så mycket att jag inte kan sova. Så jag ligger här och funderar lite över livet i allmänhet och min förmåga att hantera saker i synnerhet. Kommer fram till att jag måste börja angripa saker på ett annat sätt. Motgångar och sådant, eller sådant iallafall jag ser som motgångar. Jobbiga saker ni vet. Jag är extremt medveten om att inte gå och släpa på en massa skit men ändå gör jag det, var ligger logiken i det liksom. Och att gruva mig för saker som kanske möjligtvis blir jobbiga. Typ som att vara ensam med Lovis på natten, David har jobbat i natt och vi varit ensamma. Det var ganska jobbigt ett tag, hon var så ledsen och precis inget hjälpte förutom att gå runt med henne på axeln och jag orkar inte det några längre stunder just nu. Så vi prövade allt. Mat, blöja, ligga på mage på mitt bröst, mat, blöja, hänga på axeln, massera magen, ja nu kommer jag ju inte ens ihåg allt. Lugn blev hon mellan varven men sedan satte det igång igen, helt hysterisk bebis som bara sprattlar och skriker rakt ut. Hungrig var hon rakt inte. Magknip? Vad tror ni? Hon har varit lite så här sedan jag började med min antibiotikakur, i olika utsträckning men framförallt på kvällarna. I kanske... ett par timmar. Men när David är hemma så hänger hon på honom och är rätt nöjd, skriksessionerna kommer men de är mindre... akuta.
Nåja. Till slut, vid halv elva, efter jag insett att hungrig det var hon rent inte, lade jag henne bredvid mig i sängen och höll om henne och sjöng alla sånger jag kunde. Och hon somnade. Och sedan har resten av natten varit som vanligt. Vaknade vid halv två för mat, sov till fem, mat igen. Och nu sover hon, klockan är sju. Och jag borde nog också försöka sova lite till.
Men det jag funderade över var ju viktigt. Natten blev ju som den blev vare sig jag oroade mig eller inte. Så är det ju med det mesta. Men fan vad svårt det är att släppa vissa saker! Varför?
Jo. Och tror ni att hon tycker jag suger som mamma för att jag inte kan trösta henne lika bra som David kan? Så dum tanke. Men jag kan inte släppa den!
Hm, det går bra med mitt nya angreppssätt, eller hur?
Det är inte alls konstigt att du har alla dessa funderingar. Men kanske kan jag lugna dig med att hon inte alls tycker du "suger som mamma". Hon är inte, ännu, medveten på det sättet :-)
SvaraRaderaDu gör det du kan och du gör det bra! Du är Lovis mamma och den bästa mamma Lovis kan få :-) Så är det bara.
Och jag kan tycka att eran ensamma natt gick hyfsat ändå. Eller?
Gällande hennes skrik (och att hon inte var hungrig) skulle jag tippa på magknip... Kommer du ihåg vad jag skrev om min antibiotikakur? Det kan faktiskt vara så att hon känner av det...
Men, jag tycker inte att du ska ta ut nåt i förskott. Fortsätt som du/ni gör för det är nog det bästa och det här går över. Förr eller senare. Sen så är det ju så att merparten av alla bäbisar har en massa magknip. Deras mag och tarmsystem är ju inte "färdiga" så att säga.
Du ska se att det här fixar du galant! Ingen har sagt att första tiden (och eg. inte resten heller) med sitt barn är enkel. Krama nu om din söta lilla flicka och känn kärleken er emellan!