Lovis 1 vecka 3 dagar

Eller Grovis, som jag faktiskt kallade henne i magen ibland, och hon är ju en riktig grovis! 3770 gram vägde hon när de plockade ut henne, skrikandes som en mistlur för det kommer jag faktiskt ihåg drogad och slutkörd som jag var där jag låg. 3585 gram vägde hon förra torsdagen när vi åkte hem från BB, och i tisdags när vi var på BVC hade hon gått upp till 3920 gram! Det verkar i alla fall som att jag inte behöver oroa mig för att inte ha tillräckligt med mat. Tror dessutom det mesta samlats i kinderna, helt sjukt runda och goa!

Alldeles, alldeles ny!

Äter gör hon, och blir riktigt, riktigt sur om det inte går snabbt nog att få fram maten när tiden är inne. Skriker rakt ut och får världens största underläpp, surläppen kallar jag och David den. Ibland riktigt glufsar hon, äter alldeles för snabbt och man hör hur hon kämpar för att hinna svälja. Oftast tar hon dock lite mer tid på sig. Amningen går över förväntan måste jag säga, fast visst är det knepigt att få till det ibland. Det där med att vara ute i rätt tid och att hon ska ta stort tag är ju lättare sagt än gjort ibland, speciellt på den ena sidan. Men vi övar. Och mätt blir hon, slocknar som ett ljus i famnen. Helt utslagen. Napp vill hon alls inte ha, den första vi prövade med kväljdes hon mest av, sedan köpte vi en mindre med en annan form som hon kan tänka sig ha en stund, innan hon helt sonika spottar ut den. Och varför truga?

Pappas finger är däremot mycket delikat

De första dagarna, eller speciellt nätterna, hemma var nog lite röriga. Vi försökte se vad som funkade bäst, skulle vi få sova och hur mycket, nähä inte det, ja - och så vidare. Nu äter hon dock med ungefär tre timmars intervaller, någon period under dagen är det lite kinkigare och blir något oftare. Igår lade jag mig klockan 21 för jag var så trött, då var hon nyammad, Lovis och David kom och lade sig klockan 23 (Lovis hade nog sovit sedan 21 i och för sig) och inte förrän 01 pep hon till efter mat. Sedan klockan 04, 07:30 och så vidare. När det har gått närmare fyra timmar mellan har jag dock väldigt stor lust att väcka henne för det känns som jag ska sprängas! Men jag försöker härda ut lite, det är ju liksom meningen att produktionen ska ställas in efter hennes behov och det är nog bara att jag bidar min tid.

Katterna bryr sig inte ett skvatt om henne, eller Hasse är ganska intresserad men på samma sätt som han är intresserad av oss, medan Lasse tycker hon är jobbig och vill knappt komma i soffan när hon ligger där med oss. Om han inte får sitta i husses famn, det bästa stället han vet.

Blöjor avverkar hon som på löpande band och jag tycker att det verkar på David som att han tagit detta med blöjbyten till sin fulländning. Men det är bara bra, vi är ju ett team och han har lärt mig. Lovis leder ligan för projektilbajsningar, inte bara en gång hon bajsat ned sin pappa nu!

Idag har hon badat för första gången hemma, jag tror att hon tyckte om det för hon skrek inget. I alla fall inte förrän vi tog upp henne. Det var mysigt att bada henne, hoppas vi får ett badkar om inte alltför lång framtid så vi kan bada tillsammans. Hon är ganska torr på händerna och fötterna men på BB sa de att det är normalt. Just nu luktar hon dessutom SKUNK för naveln håller på att trilla av. Fy och ve för nekrotisk vävnad säger jag och är glad att jag inte jobbar inom kirurgin.

Låt er inte luras av den förskräckta blicken, hon verkade faktiskt gilla det. Ända tills påklädningen, eventuellt världens tristaste sysselsättning.

Jag undrar om hon kan ha torsk på tungan, den är alldeles vit men hon verkar å andra sidan inte vara besvärad av det. Kan också vara mjölkrester men ska fråga BVC-sköterskan imorgon, bättre föregå än föregås! Det vore inte så konstigt om hon hade det eftersom jag dels fick både Benzyl-PC och Claforan iv före och efter kejsarsnittet, och så den här dunderkuren jag går på nu. Ledsamt om det är så men som jag skrev tidigare så måste jag ju bli frisk för att kunna vara mamma åt henne.

Åka på promenad i Voksipåsen i vagnen verkar hon gilla, skriker som en stucken gris när vi klär på henne men när vagnen börjar rulla blir det tyst. Inte för att hon alla gånger somnar, utan hon ligger gärna och kikar omkring sig. Det är mest David som promenerat med henne, jag har bara orkat mig ut en dag men det var riktigt härligt. Fast jag erkänner att jag fick smärre panik när hon började gråta när vi hade kanske en kilometer hem. Jag vet att bebisar skriker. Och att det är deras sätt att kommunicera. Och att ingen bebis dött av att skrika och allt annat diverse logiskt. Men jag behöver nog lite tid att vänja mig för att tagga ner, tror jag.

Tycker att det är lite svårt att söva henne någon annanstans än i famnen, där somnar hon gott och går utan problem att lägga ner i vagnen men det blir lätt kinkigt om hon läggs vaken i vagnen. Någon gång per dag går det dock, och jag kommer aldrig att låta henne skrika sig till sömn. Små bebisar skriker ju inte på pin tji, eller för att de vet att någon kommer att ta upp dem. Deras hjärna fungerar inte medvetet på det sättet och när de skriker så handlar det ju som en instinkt, att de är rädda, vill ha tröst, kalla, hungriga osv. Naturligtvis är det ju väldigt bekvämt för en själv om man bara kan lägga ner dem och de somnar, och vi fortsätter försöka men jag lämnar henne som sagt inte gråtande. Ligga över pappas axel när han klappar henne i rumpan är en favorit, och bärsjalen verkade hon också gilla. Närhet är överhuvudtaget en stor hit, både för henne och för oss. Och de flesta som är något insatta verkar vara eniga om att man inte kan ge en nyföding för mycket närhet och att de ska få närhet när de behöver. Resten är förlegat.

Innanför pappas tröja på BB, varmt och skönt

Sover gör hon just nu med oss i sängen, det är bekvämast så eftersom hon vill amma under natten och jag gärna vill sova allt jag kan. Jag matar, David rapar och byter blöja. Helt okej arbetsfördelning nu när vi båda är lediga, nästa vecka blir det lite ändring då David först jobbar en dag och antagligen behöver få sova lite mer, och sedan två nätter och inte finns tillgänglig överhuvudtaget. Jag är ärligt talat ganska nervös, framförallt över de två nätterna då han är borta, men det fixar vi nog. Jag och Lovis.