Idag. Och Lovis är nu två dygn ung. Sover just nu på pappas bröst, vi har från och med igår em/kväll fått känna på det där omtalade andra dygnet då de vill suga suga och suga hela tiden, för att mjölkproduktionen ska komma igång. Jag har inte sovit mycket i natt, mest haft henne i sängen och försökt hitta någon bra ställning. David har också varit vaken en del, men vill gärna att han ska få sova när det går för det känns skönt om jag kan vila nu på dagen, eller närhelst det finns möjlighet.
Idag har jag duschat och slitit bort förbandet över opsåret och tvättat håret och smort in mig och bytt kläder och känner mig riktigt fräsch! Foglossningarna i ljumskarna är som bortblåsta, lite ont i ländryggen fortfarande men det är nog snarast muskulärt. Inser att jag på någon vecka kan vara ute och promenera igen, så sjukt härligt det ska bli! Jag, David och Lovis i vagnen, inbäddad i sin Voksipåse, jag längtar hem! Fast det är skönt att vara här med, finns ju liksom inget att göra och det är väldigt befriande när det är lite av en pärs att bara sätta sig upp i sängen. Men på den fronten går det också framåt vill jag lova. Och imorgon åker vi nog hem.
Lovis badade igår, vi fick hjälp av en barnskötare och det var supermysigt. Ren och fin blev hon, och märkena av klockan på huvudet mindre. David tycker nog att hennes hår ser mest brunt ut, men jag ser nog röda toner där i med!
Ja som sagt så tycker vi ju att vi fått värsta a-bebsisen, oväntat? Hon är stor och stark, suger som en hejare så vi har knappt behövt be om någon hjälp med amning, fiser, kissar och bajsar och gör sånt som bebisar gör i allmänhet. Klart jag vet att alla nyblivna föräldrar känner så. Men ändå. För oss är hon finast och bäst i världen och tur är ju det.
En dag ska jag skriva en förlossningsberättelse, när jag orkar och vill, en annan dag. Jag är inte så ledsen över allt, det jag emellanåt känner är väl att jag gav upp, inte presterade nog bra, hade nog kunnat kämpa lite till. Och sådana saker. Fastän det inte lät på doktorn som att det var så de ser på saken, i alla fall. Det känns som att jag tog en genväg. Och den stackars barnmorskestudenten som var med då, stackare. Jag hade då blivit avskräckt av en sån förlossning. Äsch, jag ids inte tänka på det där nu för jag blir nog lite ledsen ändå, men om jag tänker på Lovis så blir jag glad så nu ska jag rulla ur sängen och gå och pussa henne och hennes pappa! På återseende!
Nybadad och snygg i pyjamasen från kusin Klara
Och roliga, skrynkliga gubbhänder.
Ser fram emot att gå långa sköna promenader med er i april då jag kommer hem igen!
SvaraRadera/ Lisan
Äsch då vännen, inte ska du börja ha dåligt föräldrasamvete redan efter två dagar! Jag tror att du likt de flesta föräldrarna ger allt dom kan, du kan omöjligt gjort bättre än du presterade! Kram /Carolis
SvaraRaderaJag känner mig alldeles kär när jag ser dessa bilder och tänker på er. Jag är så glad för er skull och längtar något förskräckligt efter att träffa lilla Lovis! :)
SvaraRaderaOch du Katarina, tänk och prata igenom vad som hände och VÄLJ sedan ett konstruktivt sätt att se på din förlossning. Ett sätt som du känner dig okej och bekväm med. För du kan välja och det är viktigt att hitta ett bra förhållningssätt och inte gå omkring med dubbla och dåliga känslor över vad som hände. Jag skulle kunna säga peppande saker men oftast kan det vara svårt att tro på andra när det gäller svåra saker där man sparkar på sig själv. Att välja sitt förhållningssätt om något som hänt heter något med narrativ någonting.
Nina har blivit mycket bättre på detta genom åren, hon kunde sparka på sig själv väldigt mycket och gör väl det fortfarande, men det är ofta hon säger "Nej, nu ska jag uppfatta den här situationen såhär istället." Och berättar sedan hur hon väljer att se på saken. Och när det kommer inifrån en själv blir det verkligare än när hundra runt omkring säger samma sak, så detta är ett jobb enbart för dig. Och det är ett viktigt jobb!
Mycket kärlek till er alla tre :)
Kram från Erik