Sjukt i stugan

Har försökt krypa ur min sjukbubbla för att prestera något här. Eller rättare sagt har jag efter tre besök hos doktorn på vårdcentralen fått två antibiotikasorter utskrivna som jag började med igår. Har simpelt sagt mått skit ungefär sedan vi kom hem, allmän sjukdomskänsla, tempat mellan 38 och 38,5 hela tiden, trots Panodil. Ont i huvudet, pulsen på minst 100 direkt jag försökt resa mig upp. Visset har det varit, lägg då till att komma hem med Lovis och den omställning bara det innebär. Har ju liksom inte orkat ta hand om henne som jag velat, har ammat och David har väl i princip gjort allt annat. Jag har känt mig sjuk och grinat för att jag inget orkat. Och så lite sömnbrist på det då, plus två onda, stenhårda bröst som känts som de skulle spricka. Härligt va!? MEN, det känns ju faktiskt lite bättre nu. Natten var lika jobbig som tidigare, fryser och svettas om vartannat, men förmiddagen kändes riktigt bra. Nu mår jag sådär men har just tryckt en Ipren, så jag hoppas det ska kännas lite bättre snart. David har nämligen åkt till Challenge för att se hockey tillsammans med min bror, jag tyckte att jag behövde öva lite på att vara själv med Lovis för nästa vecka ska han ju tillbaka till jobbet. Och jag hoppas, innerligt, att jag är friskare då.

Varken jag eller doktorn på vårdcentralen eller gynjouren han rådgjorde med vet väl riktigt vad felet är, men någon infektion är det ju, men oklart var den huserar. De antibiotika jag fått borde döda det mesta intraabdominellt, urogenitalt och från såret men jag hatar egentligen att ta de för jag vet ju att även Lovis får i sig de mediciner jag tar. Naturligtvis ska det ju inte vara något problem att ta dem fastän jag ammar, men jag vet väl för mycket om vilka tråkiga biverkningar man kan få av antibiotika och jag vill verkligen inte att min bebis ska ha det jobbigt med magen eller svamp i munnen bara för att jag är sjuk. Men å andra sidan måste jag ju bli frisk för hennes skull. Jag ska inte sticka under stolen med att det känns uselt och tråkigt, precis ingenting blev som jag hade tänkt och förväntat. Hemsk förlossning och en massa jobbiga känslor av den, och sedan komma hem och bli sjuk. Få medicin och oroa mig över lilla Lovis. Men, igen, jag hoppas på det bästa och att allt blir till det bättre alldeles snart. Vill orka njuta av henne. Som tur är så är ju David helt fantastisk med oss båda, min otroliga man!

Det här blev ju inget roligt och upplyftande inlägg och jag hoppas att jag kan sluta klaga snart. Det tråkigaste som finns är ju att läsa en massa jadda-jadda-vad-synd-det-är-om-mig. Ska istället försöka knåpa ihop ett inlägg om Lovis och koppla in kameran så jag kan föra över lite bilder till er. Men först blir det en filtallrik till middag, inte det bästa, jag vet, men har väldigt liten matlust och något måste jag ju helt klart äta.

Ps: Sedan David åkte har jag hunnit byta blöja, mata, trösta och söva Lovis. Känner mig mäkta stolt. Jag vet att det säkert är ingenting för er erfarna eller made-to-be-morsor men jag är faktiskt nybis på detta och har dessutom haft 150% uppassning sedan dag ett, så jag tänker minsann känna mig stolt!

Och ps igen. Förlåt alla som jag inte hört av mig till den senaste veckan fastän jag säkert sagt att jag ska ringa. Snart har jag nog krupit upp ur min håla. Eller ring ni! Tar mig liksom bara inte för det.