Jo

Mamma, vi längtar efter dig!

Trollungen...

... har somnat på mage bredvid mig i soffan efter en mjölksluring. Fatta hur nöjd hon ser ut varenda gång hon ska till att äta (ja inte då hon hunnit bli ashungrig och hysterisk då, men annars). Som att hon inte kan tro sina ögon. Vilken buffé! Eller smörgåsbord, som jag och David brukar skämta.

Just nu känns det här med att flytta mitt i allt ganska jäkla idiotiskt. Stökigt, ingen ordning, vet inte vart vi har sakerna och inte kommit på hur vi ska ha det ännu. Det som stör mig mest är bristen på en bra plats att ha skötbordet, fastän det var långt ifrån optimalt innan så var det i alla fall varmt och skönt inne i toaletten, plus att vi hade tillgång till vatten. Och arbetsställningen var okej. Men med vissa justeringar kommer det bli bra här med, vi måste bara hitta våra sätt och lösningar och det tar tid.

Det har varit lite för mycket de här senaste veckorna, överväldigande mycket, och jag har haft en läskig känsla av att jag inte inte inte får låta hjärnspökena ta över för mycket, inte älta, inte älta. För då vet man ju riktigt aldrig vad som händer! Jag blir så stressad över saker jag känner att jag borde hinna, borde hinna packa upp allt, borde hinna städa bort allt damm som redan anlänt, borde hinna vara mer med Lovis, borde hinna laga mat. Köpa lite möbler, gardiner, en till frys MÅSTE vi ha, skaffa ved, en ny innerdörr så skulle problemet med skötbord och kattlåda lösa sig, handla en massa nödvändiga småsaker, vara ute mer, borsta katterna, blablablahahaha... Till oändlighet! Men jag VET att jag inte kan göra allt det där, och jag VET att jag och David måste prioritera Lovis och varandra och sedan får resten lösa sig. Men det är ju så svårt att släppa allt. Önskar jag var mer som David, han är duktig på det. Men han hjälper mig.

Idag har jag och Lovis i alla fall tagit det väldigt lugnt på förmiddagen, vilket var välbehövligt. Sedan var hon vaken en sväng och tittade sig omkring från sin babysitter (ledsnar snabbt). Hon har också hunnit bajsa och kissa ner skötbordet, suga på nappen, äta. Skrika. Ja, sånt som bebisar gör ni vet.

När David kommer hem blir det sushi, jag längtar både efter honom och maten. Och vet ni, ibland längtar jag hem lite. Eller "hem" ska man väl skriva, för nu bor vi ju här. Men hem till Hortlaxstugan. Tokigt va? Allt jag ville var att få och skapa vårt eget hem för oss tre. Jag är ju inte klok.

Chillar

Vi chillar, jag och Lovis. Funderar nästan på att stanna i sängen hela dagen. Det har varit så JÄKLA mycket de senaste veckorna. Överväldigande mycket. Känns som jag knappt hunnit njuta av vårt lilla barn. När vi väl kommit till ro en stund på kvällen, så har hon varit gnällig och ledsen. Förlossning, sjuk, förbereda flytt, flytta, packa upp. Vänja sig vid allt nytt. Och ja, jag vet att vi valt det själva.

David jobbar. Lovis övar på nappen (ett måste, mina bröst pallar inte vara napp). Katterna slöar. Jag borde kliva upp och fixa och dona. Men jag borde nog också vila.

Yo!

Jag fick en babysitter av morfar, schysst grej!

Sommarlängtan!

Bvc-besök

Dagens bvc-besök resulterade i glädjande siffror: Lovis väger nu 4200 gram och mäter hela 54 cm! Snacka om att växa som man ska! (Mäkta stolt morsa och farsa) Naveln fick sig en lapisering, jag fick inte skäll för mitt beslut att påbörja behandling med mycostatin mot svamp på tungan (som flyttade över till mitt bröst - Aj!). Tja, rätt fin dag! Lägg dessutom till en semla och en promenad på det så hör ni ju hur det låter!

Nu borde mamma ha anlänt till Santiago. Åh så spännande!

Mormor!

Lovis mormor är i detta nu på väg till Chile, med sin syster. Min moster alltså. Där ska de hälsa på min kusin Ulf med familj, och ha det skönt i allmänhet. Så det kommer nog att bli en del inlägg här riktade till henne, så att hon får veta hur vi har det här hemma.

Åh lyllos dig mamma, ha det så himla himla kul och skönt nu, det är du värd!

Morgonfunderingar

Lovis stånkar så mycket att jag inte kan sova. Så jag ligger här och funderar lite över livet i allmänhet och min förmåga att hantera saker i synnerhet. Kommer fram till att jag måste börja angripa saker på ett annat sätt. Motgångar och sådant, eller sådant iallafall jag ser som motgångar. Jobbiga saker ni vet. Jag är extremt medveten om att inte gå och släpa på en massa skit men ändå gör jag det, var ligger logiken i det liksom. Och att gruva mig för saker som kanske möjligtvis blir jobbiga. Typ som att vara ensam med Lovis på natten, David har jobbat i natt och vi varit ensamma. Det var ganska jobbigt ett tag, hon var så ledsen och precis inget hjälpte förutom att gå runt med henne på axeln och jag orkar inte det några längre stunder just nu. Så vi prövade allt. Mat, blöja, ligga på mage på mitt bröst, mat, blöja, hänga på axeln, massera magen, ja nu kommer jag ju inte ens ihåg allt. Lugn blev hon mellan varven men sedan satte det igång igen, helt hysterisk bebis som bara sprattlar och skriker rakt ut. Hungrig var hon rakt inte. Magknip? Vad tror ni? Hon har varit lite så här sedan jag började med min antibiotikakur, i olika utsträckning men framförallt på kvällarna. I kanske... ett par timmar. Men när David är hemma så hänger hon på honom och är rätt nöjd, skriksessionerna kommer men de är mindre... akuta.

Nåja. Till slut, vid halv elva, efter jag insett att hungrig det var hon rent inte, lade jag henne bredvid mig i sängen och höll om henne och sjöng alla sånger jag kunde. Och hon somnade. Och sedan har resten av natten varit som vanligt. Vaknade vid halv två för mat, sov till fem, mat igen. Och nu sover hon, klockan är sju. Och jag borde nog också försöka sova lite till.

Men det jag funderade över var ju viktigt. Natten blev ju som den blev vare sig jag oroade mig eller inte. Så är det ju med det mesta. Men fan vad svårt det är att släppa vissa saker! Varför?

Jo. Och tror ni att hon tycker jag suger som mamma för att jag inte kan trösta henne lika bra som David kan? Så dum tanke. Men jag kan inte släppa den!

Hm, det går bra med mitt nya angreppssätt, eller hur?

Önskelistan

Beco Butterfly II. Alldeles fantastiskt stulen bild. Från nätet någonstans.

Wah! Vi vill ha denna. Vill vill vill. Men 1700 pix, aningens dyrt va? Går dock hitta billigare begagnat. Och man kan ju faktiskt använda den länge, tom 20 kg. Snygg ären med. Finns i massor av färger och mönster.

Har annars funderat på Manduca eller Ergo. Någon som kan tipsa om en bra, ergonomisk bärsele? Och varför just den är bra?

Lovis 2 veckor!

Konstigt... Känns som att det var igår jag låg där alldeles slutkörd, ledsen, lättad, drogad, trött, förvirrad, besviken men innerst inne alldeles alldeles lycklig, medan mina tre doktorskompisar (det känns som att de blev mina polare, på riktigt) karvade lite och plockade upp en skrikande bebis. Som försvann ut lika snabbt som jag hörde henne. Jag tror jag somnade av lite just då, för jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sen, förrän David kom in med henne. Fina, bästa David. Hm, jag skriver visst alltid det när jag tänker på honom. Nåja.

Nu är Lovis i alla fall två veckor, hon ligger och sover i sin vagn medan jag flyttfixar lite halvhjärtat och David är på banken och fixar med lånen. Imorgon ska David tillbaka till jobbet och det känns nervöst men spännande. Onsdag när han ska jobba natt känns dock mest bara nervöst. Men det fixar vi va!?

Ännu en nybisbild, ska försöka uppdatera med lite nyare bilder när vi har tid. I veckan blir det flytta av!

Åh jag vill gråta!

Och inte för att jag är ledsen eller sjuk eller något sådant, utan för att solen skiner, jag ser inte längre spökblek ut, har inte speciellt ont och känner mig ganska frisk! Detta betyder en promenad i vintersolen efter att jag och David har avklarat en massa tråkiga måsten som att kolla upp villaförsäkringar och elavtal. Älskar norr den här tiden på året, det finns verkligen inget som slår gnistrande snö och solsken. Tja en strand i karibien har väl också sin charm kan jag väl tillstå, men ni fattar.

Waah!

37,5 utan panodil på morgonen, rekord! Känner mig... nästan normal! Lite trött då Lovis legat och knorrat sedan fyratiden, inte varit ledsen direkt men vridit sig och stönat och haft sig. Magen? Hennes öga är också läskigt, rinner och har sig vilket ska vara vanligt men huden runt blir ju så irriterad när man måste tvätta av stup i kvarten. Och så naveln då, vilken stank! Nåja. Ska rådgöra med bvc. Tur de finns för nybisar som oss!

Lovis 1 vecka 3 dagar

Eller Grovis, som jag faktiskt kallade henne i magen ibland, och hon är ju en riktig grovis! 3770 gram vägde hon när de plockade ut henne, skrikandes som en mistlur för det kommer jag faktiskt ihåg drogad och slutkörd som jag var där jag låg. 3585 gram vägde hon förra torsdagen när vi åkte hem från BB, och i tisdags när vi var på BVC hade hon gått upp till 3920 gram! Det verkar i alla fall som att jag inte behöver oroa mig för att inte ha tillräckligt med mat. Tror dessutom det mesta samlats i kinderna, helt sjukt runda och goa!

Alldeles, alldeles ny!

Äter gör hon, och blir riktigt, riktigt sur om det inte går snabbt nog att få fram maten när tiden är inne. Skriker rakt ut och får världens största underläpp, surläppen kallar jag och David den. Ibland riktigt glufsar hon, äter alldeles för snabbt och man hör hur hon kämpar för att hinna svälja. Oftast tar hon dock lite mer tid på sig. Amningen går över förväntan måste jag säga, fast visst är det knepigt att få till det ibland. Det där med att vara ute i rätt tid och att hon ska ta stort tag är ju lättare sagt än gjort ibland, speciellt på den ena sidan. Men vi övar. Och mätt blir hon, slocknar som ett ljus i famnen. Helt utslagen. Napp vill hon alls inte ha, den första vi prövade med kväljdes hon mest av, sedan köpte vi en mindre med en annan form som hon kan tänka sig ha en stund, innan hon helt sonika spottar ut den. Och varför truga?

Pappas finger är däremot mycket delikat

De första dagarna, eller speciellt nätterna, hemma var nog lite röriga. Vi försökte se vad som funkade bäst, skulle vi få sova och hur mycket, nähä inte det, ja - och så vidare. Nu äter hon dock med ungefär tre timmars intervaller, någon period under dagen är det lite kinkigare och blir något oftare. Igår lade jag mig klockan 21 för jag var så trött, då var hon nyammad, Lovis och David kom och lade sig klockan 23 (Lovis hade nog sovit sedan 21 i och för sig) och inte förrän 01 pep hon till efter mat. Sedan klockan 04, 07:30 och så vidare. När det har gått närmare fyra timmar mellan har jag dock väldigt stor lust att väcka henne för det känns som jag ska sprängas! Men jag försöker härda ut lite, det är ju liksom meningen att produktionen ska ställas in efter hennes behov och det är nog bara att jag bidar min tid.

Katterna bryr sig inte ett skvatt om henne, eller Hasse är ganska intresserad men på samma sätt som han är intresserad av oss, medan Lasse tycker hon är jobbig och vill knappt komma i soffan när hon ligger där med oss. Om han inte får sitta i husses famn, det bästa stället han vet.

Blöjor avverkar hon som på löpande band och jag tycker att det verkar på David som att han tagit detta med blöjbyten till sin fulländning. Men det är bara bra, vi är ju ett team och han har lärt mig. Lovis leder ligan för projektilbajsningar, inte bara en gång hon bajsat ned sin pappa nu!

Idag har hon badat för första gången hemma, jag tror att hon tyckte om det för hon skrek inget. I alla fall inte förrän vi tog upp henne. Det var mysigt att bada henne, hoppas vi får ett badkar om inte alltför lång framtid så vi kan bada tillsammans. Hon är ganska torr på händerna och fötterna men på BB sa de att det är normalt. Just nu luktar hon dessutom SKUNK för naveln håller på att trilla av. Fy och ve för nekrotisk vävnad säger jag och är glad att jag inte jobbar inom kirurgin.

Låt er inte luras av den förskräckta blicken, hon verkade faktiskt gilla det. Ända tills påklädningen, eventuellt världens tristaste sysselsättning.

Jag undrar om hon kan ha torsk på tungan, den är alldeles vit men hon verkar å andra sidan inte vara besvärad av det. Kan också vara mjölkrester men ska fråga BVC-sköterskan imorgon, bättre föregå än föregås! Det vore inte så konstigt om hon hade det eftersom jag dels fick både Benzyl-PC och Claforan iv före och efter kejsarsnittet, och så den här dunderkuren jag går på nu. Ledsamt om det är så men som jag skrev tidigare så måste jag ju bli frisk för att kunna vara mamma åt henne.

Åka på promenad i Voksipåsen i vagnen verkar hon gilla, skriker som en stucken gris när vi klär på henne men när vagnen börjar rulla blir det tyst. Inte för att hon alla gånger somnar, utan hon ligger gärna och kikar omkring sig. Det är mest David som promenerat med henne, jag har bara orkat mig ut en dag men det var riktigt härligt. Fast jag erkänner att jag fick smärre panik när hon började gråta när vi hade kanske en kilometer hem. Jag vet att bebisar skriker. Och att det är deras sätt att kommunicera. Och att ingen bebis dött av att skrika och allt annat diverse logiskt. Men jag behöver nog lite tid att vänja mig för att tagga ner, tror jag.

Tycker att det är lite svårt att söva henne någon annanstans än i famnen, där somnar hon gott och går utan problem att lägga ner i vagnen men det blir lätt kinkigt om hon läggs vaken i vagnen. Någon gång per dag går det dock, och jag kommer aldrig att låta henne skrika sig till sömn. Små bebisar skriker ju inte på pin tji, eller för att de vet att någon kommer att ta upp dem. Deras hjärna fungerar inte medvetet på det sättet och när de skriker så handlar det ju som en instinkt, att de är rädda, vill ha tröst, kalla, hungriga osv. Naturligtvis är det ju väldigt bekvämt för en själv om man bara kan lägga ner dem och de somnar, och vi fortsätter försöka men jag lämnar henne som sagt inte gråtande. Ligga över pappas axel när han klappar henne i rumpan är en favorit, och bärsjalen verkade hon också gilla. Närhet är överhuvudtaget en stor hit, både för henne och för oss. Och de flesta som är något insatta verkar vara eniga om att man inte kan ge en nyföding för mycket närhet och att de ska få närhet när de behöver. Resten är förlegat.

Innanför pappas tröja på BB, varmt och skönt

Sover gör hon just nu med oss i sängen, det är bekvämast så eftersom hon vill amma under natten och jag gärna vill sova allt jag kan. Jag matar, David rapar och byter blöja. Helt okej arbetsfördelning nu när vi båda är lediga, nästa vecka blir det lite ändring då David först jobbar en dag och antagligen behöver få sova lite mer, och sedan två nätter och inte finns tillgänglig överhuvudtaget. Jag är ärligt talat ganska nervös, framförallt över de två nätterna då han är borta, men det fixar vi nog. Jag och Lovis.

Sjukt i stugan

Har försökt krypa ur min sjukbubbla för att prestera något här. Eller rättare sagt har jag efter tre besök hos doktorn på vårdcentralen fått två antibiotikasorter utskrivna som jag började med igår. Har simpelt sagt mått skit ungefär sedan vi kom hem, allmän sjukdomskänsla, tempat mellan 38 och 38,5 hela tiden, trots Panodil. Ont i huvudet, pulsen på minst 100 direkt jag försökt resa mig upp. Visset har det varit, lägg då till att komma hem med Lovis och den omställning bara det innebär. Har ju liksom inte orkat ta hand om henne som jag velat, har ammat och David har väl i princip gjort allt annat. Jag har känt mig sjuk och grinat för att jag inget orkat. Och så lite sömnbrist på det då, plus två onda, stenhårda bröst som känts som de skulle spricka. Härligt va!? MEN, det känns ju faktiskt lite bättre nu. Natten var lika jobbig som tidigare, fryser och svettas om vartannat, men förmiddagen kändes riktigt bra. Nu mår jag sådär men har just tryckt en Ipren, så jag hoppas det ska kännas lite bättre snart. David har nämligen åkt till Challenge för att se hockey tillsammans med min bror, jag tyckte att jag behövde öva lite på att vara själv med Lovis för nästa vecka ska han ju tillbaka till jobbet. Och jag hoppas, innerligt, att jag är friskare då.

Varken jag eller doktorn på vårdcentralen eller gynjouren han rådgjorde med vet väl riktigt vad felet är, men någon infektion är det ju, men oklart var den huserar. De antibiotika jag fått borde döda det mesta intraabdominellt, urogenitalt och från såret men jag hatar egentligen att ta de för jag vet ju att även Lovis får i sig de mediciner jag tar. Naturligtvis ska det ju inte vara något problem att ta dem fastän jag ammar, men jag vet väl för mycket om vilka tråkiga biverkningar man kan få av antibiotika och jag vill verkligen inte att min bebis ska ha det jobbigt med magen eller svamp i munnen bara för att jag är sjuk. Men å andra sidan måste jag ju bli frisk för hennes skull. Jag ska inte sticka under stolen med att det känns uselt och tråkigt, precis ingenting blev som jag hade tänkt och förväntat. Hemsk förlossning och en massa jobbiga känslor av den, och sedan komma hem och bli sjuk. Få medicin och oroa mig över lilla Lovis. Men, igen, jag hoppas på det bästa och att allt blir till det bättre alldeles snart. Vill orka njuta av henne. Som tur är så är ju David helt fantastisk med oss båda, min otroliga man!

Det här blev ju inget roligt och upplyftande inlägg och jag hoppas att jag kan sluta klaga snart. Det tråkigaste som finns är ju att läsa en massa jadda-jadda-vad-synd-det-är-om-mig. Ska istället försöka knåpa ihop ett inlägg om Lovis och koppla in kameran så jag kan föra över lite bilder till er. Men först blir det en filtallrik till middag, inte det bästa, jag vet, men har väldigt liten matlust och något måste jag ju helt klart äta.

Ps: Sedan David åkte har jag hunnit byta blöja, mata, trösta och söva Lovis. Känner mig mäkta stolt. Jag vet att det säkert är ingenting för er erfarna eller made-to-be-morsor men jag är faktiskt nybis på detta och har dessutom haft 150% uppassning sedan dag ett, så jag tänker minsann känna mig stolt!

Och ps igen. Förlåt alla som jag inte hört av mig till den senaste veckan fastän jag säkert sagt att jag ska ringa. Snart har jag nog krupit upp ur min håla. Eller ring ni! Tar mig liksom bara inte för det.

Kallt på väg hem från BB!

Knyter bärsjal

Mysigt! Tror det är bra för Lovis små yogafossingar också. De stretchas ju som åt rätt håll i grodpositionen. Kan ju dock tillägga att det finns en anledning att hennes ansikte inte fastnade på bilden, SUR är bara förnamnet!

Vi hänger runt hemma

...och tar det väldigt lugnt. Känner mig okry. Denna sötnos verkar dock må bra!

På väg hem!

Mina fina!

En annan dag

Idag. Och Lovis är nu två dygn ung. Sover just nu på pappas bröst, vi har från och med igår em/kväll fått känna på det där omtalade andra dygnet då de vill suga suga och suga hela tiden, för att mjölkproduktionen ska komma igång. Jag har inte sovit mycket i natt, mest haft henne i sängen och försökt hitta någon bra ställning. David har också varit vaken en del, men vill gärna att han ska få sova när det går för det känns skönt om jag kan vila nu på dagen, eller närhelst det finns möjlighet.

Idag har jag duschat och slitit bort förbandet över opsåret och tvättat håret och smort in mig och bytt kläder och känner mig riktigt fräsch! Foglossningarna i ljumskarna är som bortblåsta, lite ont i ländryggen fortfarande men det är nog snarast muskulärt. Inser att jag på någon vecka kan vara ute och promenera igen, så sjukt härligt det ska bli! Jag, David och Lovis i vagnen, inbäddad i sin Voksipåse, jag längtar hem! Fast det är skönt att vara här med, finns ju liksom inget att göra och det är väldigt befriande när det är lite av en pärs att bara sätta sig upp i sängen. Men på den fronten går det också framåt vill jag lova. Och imorgon åker vi nog hem.

Lovis badade igår, vi fick hjälp av en barnskötare och det var supermysigt. Ren och fin blev hon, och märkena av klockan på huvudet mindre. David tycker nog att hennes hår ser mest brunt ut, men jag ser nog röda toner där i med!

Ja som sagt så tycker vi ju att vi fått värsta a-bebsisen, oväntat? Hon är stor och stark, suger som en hejare så vi har knappt behövt be om någon hjälp med amning, fiser, kissar och bajsar och gör sånt som bebisar gör i allmänhet. Klart jag vet att alla nyblivna föräldrar känner så. Men ändå. För oss är hon finast och bäst i världen och tur är ju det.

En dag ska jag skriva en förlossningsberättelse, när jag orkar och vill, en annan dag. Jag är inte så ledsen över allt, det jag emellanåt känner är väl att jag gav upp, inte presterade nog bra, hade nog kunnat kämpa lite till. Och sådana saker. Fastän det inte lät på doktorn som att det var så de ser på saken, i alla fall. Det känns som att jag tog en genväg. Och den stackars barnmorskestudenten som var med då, stackare. Jag hade då blivit avskräckt av en sån förlossning. Äsch, jag ids inte tänka på det där nu för jag blir nog lite ledsen ändå, men om jag tänker på Lovis så blir jag glad så nu ska jag rulla ur sängen och gå och pussa henne och hennes pappa! På återseende!

Nybadad och snygg i pyjamasen från kusin Klara

Har så sjukt goa kinder!

Och roliga, skrynkliga gubbhänder.

Visst har jag snyggaste dubbelhakan!?

Själv mår jag sådär faktiskt, mått prima hela dagen men nu lite tjyvens. Svider från såret, känner mig lite allmänt sjuk. Lovis har ganska nyss insett att hon gärna vill ligga vid bröstet typ JÄMT så där är hon parkerad. 100% på dagens hörseltest och dessutom menar ju såklart jag och David att hon är en riktig ubermench, hon lyfter på huvudet när hon ligger på mage och vände sig till sida på skötbordet! Jaa, vi vet, klart det bara är reflexmässigt och inget viljestyrt men en liten starkis är hon allt! :-)

Mina nya kläder

Gillar att sova...

Lovis fösta dag

...var tydligen lite uppochnedvänd, men det får ni stå ut med (fattar inte vad som blev fel, dumma telefon)

Lovis!

3770 gram lätt och 49 cm kort, föddes i morse genom akutsnitt. Alldeles fantastisk är hon. Bilder kommer under dagen då jag tagit mig ur sängen!

Öppen fyra. Vi blir kvar. Nätbyxor på, sjukt snyggt. Hörs!!

4-5 minuters mellanrum

Klockan är 16:20, vi är på väg till Sus, har en känsla av att vi kommer få vända hem igen men det är helt okej för då kanske jag kan få något att sova på. Börjar bli väldigt trött efter vaka hela natten och hela dagen. Och så vill jag veta hur bebisen mår. 

Mellan fyra och sex...

...minuters intervall mellan värkar nu, klockan 12 på dagen. Kan inte påstå att jag kan prata mig igenom dem alla, men andas går ju, som tur är. Pratade just med förlossningen som tyckte vi kunde stanna hemma en stund till om vi bara orkade och ville så det gör vi, bebisen rör sig och jag är hellre i mitt eget hem än där, i alla fall så länge som jag kan. Har ätit rostade mackor och semla och nu ekologiska smågodisar, allt åkte snällaste David iväg och köpte här på förmiddagen. Har fortfarande inte sovit men det känns ganska skönt att ligga ner och vila bara. Allra ondast gör det i ländryggen och rumpan, det känns väl lite som att den brinner upp eller typ... sprängs, men ibland kommer ilande stötar "där nere" med. Ni får ursäkta min inlevelse men jag tänker att det kan bli rolig läsning för mig själv när detta är över.

Vetevärmaren som jag fick av David i julklapp är superskön, hjälper förvisso noll just under värkarna men är väldigt skön där emellan.

Trött

Det onda har nog avtagit lite. Fortfarande regelbundet förutom ett uppehåll på en halvtimme för någon timme sedan. Då fick jag sova lite. Annars börjar jag känna mig väldigt mör, redan. Hur en slemmis ser ut behöver jag inte längre fundera över (mysigt, men det är min dagbok). :-) Blir lite orolig över att det ska stanna upp men AJ, inte just nu iallafall... Blir samtidigt lite orolig för en latensfas på flera dygn, då åker jag hellre en extra tur till Sunderbyn och får med mig något hem att sova på. 

Önskar mig just nu semlor och choklad. Längtar till David vaknar men han ska få sova till jag verkligen behöver honom. Eventuellt för att skaffa semla. 

Sömnlöst...

...var det här. Eller jag har nog slumrat något mellan det här järnspettet jag har uppstoppat någonstans (jamen det känns ju så) men inte så lätt sova när man då ska vakna var åttonde/tionde minut. Vissa värkar gör att det ilar som FAN i härligheten om vi säger så. Men jag försöker välkomna det och tänka att det för oss närmare vår lilla bebis! Visualisera hur kroppen öppnar sig och gör sig redo för bebisens färd nedåt. För även om det är lätt att glömma, så hjälper ju alla värkar till med något.

David sover och det är bra, smög just ut från sovrummet och värmde vetevärmaren i micron och lade mig i soffan igen. Så nu ligger jag med den under ryggen och skållas en aning. Hungrig är jag igen men kan inte riktigt komma på på vad. Antagligen på något vi inte har :-) Typ... semlor! 

Antagligen skulle intervallerna minska om jag var uppe och rörde mig men känner att jag hellre avvaktar lite, klockan är bara sex och vilar helst så länge det bara går. Vet inte vad jag skulle börja stöka med här nu heller, efter nattens städil :-) Oroar mig lite för bebisen, att den ska må bra och så, men känner att den rör sig emellanåt och det lugnar iallafall lite. 

Aj!

Typiskt denna envisa bebis! Nu har jag haft värkar i två timmar, sedan kl 01. Klockan är alltså 03, natten mot söndag. Vissa så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, andra lite mindre smärtsamma så att det iallafall går att prata. Som mest ca åtta minuters intervall, som minst ca fem. Ner mot fem blev det när jag kom på att jag inte kunde sitta stilla, så här mitt i natten har vi städat, diskat, renbäddat och hunnit fika mackor med avocado. Nu ligger jag i soffan med Lassevärmaren på magen och vetevärmaren i ryggen och just nu känns det ganska lugnt, de har glesats ut något. Men det känns lite som att någon karvar med en trubbig påle i min ländrygg. Tog två panodil vid ett, tror jag ska ta en dusch nu och sedan försöka lägga mig i sängen ett tag. Försöker säga till David att han måste sova ett tag. 

Nåja. Så här kan det ju hålla på länge, har iallafall kopplat in motorvärmaren men alltså, seriöst bebisen, det är typ minus 37 ute! 

Nu dusch och ett försök till sömn för oss.

Dagen idag, vecka 41+1

Tycks inte heller den bjuda på någon bebis... Molvärk och sammandragningar är det närmaste vi kommer. Dessutom känns det som att den fortfarande ligger under mina revben och gnor, har ganska mycket sammandragningar som gör att livmodern liksom hamnar ovanför revbenen och trycker och gör ont. Brukar be David hålla handen och trycka ner den, då går det NÄSTAN att andas.

Som ingen missat är det ju köldrekord och till och med Lasse blev spak av -35. 18 minus var ju en baggis för pälsmonstret, idag har de båda däremot vänt i dörren när vi har visat hur otrevligt det faktiskt är ute. För det är ju inte så att de direkt fattar att de egentligen inte vill ut, ett evigt jamande!

Vi har just kommit hem efter att ha ätit gomiddag hos Stig och Irene med Susanne, Ibbe, Tuva, Peter, Sara och barnen. Det var sjukt gott, mycket trevligt och VÄLDIGT varmt och skönt efter att Stig hade brassat på i spisen med storbrasan. Nu ligger jag i soffan med pälsklingarna och David fixar med datorn och lite grejer till flotten. Tror inte att kvällens aktiviteter kommer att bli så mycket mer spännande än så här.

Det är Davids fina flotte på bilden, innan den var helt klar, i början av förra sommaren.
Åk med Piteflotten till sommaren vetja!

Kallt!

Känner lite spontant att nu när bebisen redan dröjt några dagar skulle den nog kunna få stanna där inne tills den här hemska kylan lagt sig. Kändes ju inte så lockande med en timmes bilfärd i -35. Inte för att det är aktuellt. Men ändå. 

Fortsätter sommardrömma

Min plan var att det här fotot skulle se helt annorlunda ut. Ja, det skulle ju vara ett foto av David och grisen men ändå helt annorlunda. Det gör det nu inte och jag orkar inte fippla mer så ni får bara David och grisen, sommaren -11, i något blek version.

Längtar till sommaren 2012!

Hasse - korrespondenten

En till som tycker att -30 suger...

Visset

Vaken sedan kl 02.50, visset som fasen... Vaknar och kan inte sluta tänka på saker, och snurrar runt runt i sängen så till slut gick jag och lade mig på soffan. Var rädd jag skulle väcka David som nyss åkt till jobbet. På soffan hittade jag också distraktion i form av trav, somnade nästan om en stund.

Hur kallt är det egentligen? Min tempometer säger minus femton, helt okej enligt mig som räknat med minus trettio då det var -28 när jag lade mig igår... Blev lite ledsen när jag insåg att om det är så kallt i helgen så kan jag knappast sticka näsan utanför dörren, har inte varma kläder som passar. Men minus femton kan nog gå!

Önskar att vädret var som på bilden från i somras då jag och Klara är på promenad! Och att det var min bebis i vagnen. Jag blir snart jättedeppig, tror jag. Ska det vara så att vänta?

Varför måste JAG vänta!?

Och ja...

...jag lagar mat till sex personer. När jag ändå håller på, liksom. Har ju dessutom en hårt tränande, hungrig man. Och alla säger att "sen, sen när bebisen kommit, då är det sååå skönt med matlådor i frysen".

De fattar ju inte att matlådorna kommer bli dåliga eftersom det är femton månaders väntan kvar.

Middag

Har fått exakt ingenting gjort idag. Något slags dåligt samvete känner jag eventuellt, kanske där längst inne men ändå inte. Har dock gett mig på middagsplanerna och idag blir det gratäng, kycklinggratäng. Fast en lite modifierad variant, måste ju ha i lite grönsaker så det blir plus broccoli. Och kanske lite svamp. Och kanske lite mindre vitlök, vitlök är det godaste jag vet (bland, i alla fall) men men magen full av bebis är det inte alltid så himla kul... Kanske en skvätt sambal oelek? Fast det är lite samma sak där...

Nåja. Hoppas det blir bra. Tänkte slänga med en bild men insåg att gratäng liksom inte ser så himla mumsigt ut, egentligen, mest lite slemmigt och... gratängigt. Men kan återkomma med smakutlåtande senare!

Kycklinggratäng med vitlök och creme fraiche (recept från Matklubben)

6 portioner

6 st kycklingfiléer
2 pkt bacon
salt
svartpeppar
4 dl creme fraiche
1 dl grädde
1 – 2 dl riven parmesanost
2 – 3 msk Thai Sweet Chili sås alt Mango Chutney
2 stora vitlöksklyftor
3 – 4 msk kycklingfond

Skär filén i strimlor.
Skär baconen i bitar.
Stek upp detta, salta och peppra.

Blanda ihop Creme fraiche, grädde, ost, sweet chilisås, pressade vitlöksklyftor och kycklingfond. Lägg kyckling och bacon i en ugnsfast form, häll blandningen över. Grädda 10-15 min i 225 gr.

Servera sallad och bulgur/ris till.

3:e februari

Tredje februari, det vill säga imorgon, var för övrigt Davids ursprungliga gissning om när den envisa bebisen skulle anlända. Imorgon. Åh vad jag önskar att han hade rätt men min försvarsinstinkt säger mig att inte inte inte hoppas. Bättre jag siktar in mig på min första gissning, 10:e februari.

40 + 6

Ja fi fasen, 40 + 6! Vecka 41 imorgon alltså. Bebisen "skulle" ju varit här nu, men hohooo, var är du bebis? Visst ja, den bor där inne i magen fortfarande och gör att jag äter som en större ponny. Eller vad sägs som tre mackor och en kvarts pizza till frukost? Haha. Plus att jag gjorde den förvånande upptäckten att 1,75 liter juice var slut. Eller tog slut i mitt glas. Efter ett par-tre glas. Men ändå. 1,75 liter. Sedan igår kväll. Jag har ju sovit? Jag tror katterna dricker juice. Bäst bebis tar och pallrar sig ut snart, annars kommer jag att bli redigt rund.

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning igår och nog "känner" jag mer efter det, men frågan är ju vad jag egentligen känner då jag ju inte har en susning om hur det ska kännas... Suck, inte lätt detta. Men jag får väl skratta åt eländet. Som ju naturligtvis inte är ett elände eftersom vi väntar på vår fina bebis och om den vill bo i magen lite till för att det är bäst för den, så ska den ju det. Men ni som väntat vet säkert hur det känns. Allt såg bra ut för övrigt, magen hade växt (inte så konstigt med tanke på veckans matvanor dock), lillhjärtat pickade på och den sparkar runt där inne på sina bestämda tider.

Annars är katten (Lasse) knäpp och vill gå ut, till de friska -19 vi har här utanför stugfönstret nu. Jamar och jamar. Byter tonläge allt eftersom, inte är han dum inte. Hasse däremot trivs bäst i sitt fönster där han ligger. Men den andra mjaumaskinen, jag blir snart tokig men har bestämt mig för att han faktiskt kan vara inne. Det är faktiskt för kallt, även för ett pälsmonster. Han har leksaker, en kattkompis och sin låda här inne och det räcker nog för en dag. Plus att jag blir orolig över att han ska komma bort när det är så kallt, och frysa till en liten lurvig isglasspinne eller något annat, hemskare. Eller att jag ska måsta klä på mig och gå ut och söka efter honom. Då fryser mina bröst ihjäl, på riktigt.

Lasse

Jag är så söt!

Har...

...visst drabbats av den outsägliga hungern, igen. Äter och äter, leds på att äta, men är hungrig inom en halvtimme ändå. Typ dödshungrig, inget blodsocker, ge mig mat - nuuuu! Stoppar jag magen full med protein och ganska fettrik mat blir det något bättre, kolhydrater försvinner liksom direkt. Finns inget kvar.

På dagens schema står en tur till Luleå med mamma och bror och besök hos barnmorskan (hinnsvepning, vad tror ni om det, fungerar det?). Ska starta upp allt med att krama våra katter en stund, duscha och se vilka mjukbyxor och vilket fult, strechigt långt linne jag ska ha idag då!!! Har ca tre uppsättningar kläder som känns någorlunda bekväma och tro mig, jag spyr snart på dem! För att inte tala om vinterjackan. Hej teletubbiekostymen.

Men, det ska vara över snart? Alla säger att "ut kommer den" och tja, jag är väl benägen att tvingas tro på påståendet men kanske, kanske är det ändå så att den inte kommer ut? Jag drömde i alla fall i natt att den kom, det gjorde inte ont alls och den var 25 cm lång. Slut på drömmen. Vad är det för himla dröm?

Mot duschen. Återkommer.