Nu jäklar!

Jag har tänkt cirka trehundra gånger under hösten att jag borde skriva här, nu när jag verkligen och för en gångs skull haft något av vikt att dokumentera. Alltså graviditeten och allt omkring den. Men, det har runnit ut i sanden varenda gång. I vinter tänkte jag att "när jag slutar jobba, då kommer jag ha tid att skriva", och tja, tid har jag nog haft men inte har jag prioriterat det. Men nu jäklar! Nu ska det skrivas! För i ärlighetens namn, visst hade det varit kul att ha plitat ned en del milstolpar som har nåtts under dessa nio månader, men det allra roligaste väntar vi ju fortfarande på! Och visst, att skriva kommer inte att komma högt på min prioriteringslista framöver men jag tänker att det kan vara kul för både mig, David, bebisen och vår familj och vänner som inte finns nära oss att följa, i alla fall då och då, hur det går för oss och vårt nya liv. En slags dagbok, med andra ord, som vi kan se tillbaka på senare. Med bilder, för jag vill personligen inte lägga upp en massa bilder på bebisen på Facebook då jag tycker att det är ett ganska fult spel de kör vad gäller copyright osv. Någon bild kommer säkerligen hamna där, och jag förnekar inte på något sätt att jag är en flitig (fast jag skäms lite för det) användare av detta bekväma medie som gör att man tror att man är social fastän man egentligen inte är det. Men, som sagt, ingen plats för vår bebis.

BF idag, 26/1 2012, och det känns ärligt talat väldigt konstigt. Å ena sidan känns det som att tiden har passerat mycket sakta, att tre år eller något i den stilen har gått, men å andra sidan känns det som att den flugit förbi. En märklig känsla. Jag har för ganska länge sedan ställt in mig på att bebisen nog inte skulle komma vare sig före utsatt datum eller heller på själva dagen, det känns som att den har det skönt där inne och dessutom har jag en känsla av att den nog inte riktigt hittar ut! Konstigt och ologiskt men har efter 280 dagar insett att man inte tänker så himla logiskt när man är gravid. Det har nog för den delen David med, min bästa, bästa David som antagligen, mer än en gång, undrat vad i hela fridens dagar han givit sig in på. Det känns minst sagt tryggt att ha honom vid min sida, jag tror vi klarar det mesta tillsammans och jag blir definitivt en bättre människa av att ha honom i mitt liv. Bla bla bla, jag vet, jag är astöntig och ska sluta nu men vad fan det är min blogg och jag skriver vad jag vill! Var bara tvungen skriva ned det. Och det är sant. Han är bäst!

Ps. Det kommer lösenord framöver. Meddelar detta till de jag vet kan vara intresserade av att läsa och resten får helt enkelt kontakta mig, har ju ingen riktig susning vilka som kan vilja läsa förutom de jag TVINGAR att läsa, hehe.