Graviditeten

- Inga direkta cravings men har varit sjukt sugen på juice, och då minst en liter åt gången. Detta är jag i och för sig är även i mitt ogravida tillstånd men har då mycket större motståndskraft gällande denna förrädiska dryck. Waaah, fruktkött, blodgrape; ge mig nu!

- Klarat mig helt och hållet från illamående, fram till för någon vecka sedan, men det gick över igen. Och det var inget att tala om i jämförelse med hur många verkar ha det. Hm förutom när jag borstar tänderna, att ha tandborsten i munnen är ungefär något av det äckligaste till och från. Av någon skum anledning.

- Har inte vant mig med magen riktigt. Detta visar sig genom att jag måste byta kläder sådär tre gånger varje dag för att jag dreglar (!?) ned mina tröjor.

- Gick inte upp så många kilon fram till vecka 30, ca 5, sedan har det väl rasslat till skulle man kunna säga. Jag brydde mig nog lite för mycket om detta faktum tills för några veckor sedan då jag insåg att det fanns viktigare saker att fundera över. Sist jag kollade hos barnmorskan, för två veckor sedan, var det 10, så jag gissar på att jag och bebisen tillsammans i alla fall landar på under 15 innan den bestämmer sig för att kika ut! Lite beroende på nedanstående punkt.

- Börjat samla en del vätska de senaste veckorna. Fattade först inte vad det var för fel på mina händer, kunde inte räta ut dem när jag vaknade på natten (vilket jag gör hela tiden, slipper dock till min förtjusning springa på toa). Tänkte att nä nu jäklar har jag blivit reumatisk, har ju liksom bara gått och väntat på det. Men barnmorskan påstår att det är karpaltunnelsyndrom (googla om ni är intresserade, orkar inte förklara) och fastän jag är skeptisk till all sjukvård (är detta konstigt eller vanligt förekommande som sjuksköterska) så är jag väl benägen att tro att det har något att göra med vätskan. Använde en penna tidigare (i cirka 30 sek) och när jag lade ner den hade jag en vacker inbuktning i fingret, sådär som när man skrivit tenta i flera timmar. Dessutom ser mina fötter ut som röda, korviga gubbfötter. Tur jag har mina stödisar.

- Jobbat en månad längre än nödvändigt, mest då jag visste att jag antagligen skulle go bananas av att vara hemma i 60 dagar. Säkert inte bra för alla men alldeles förträffligt val av mig själv, för mig själv, om jag får tillstå.

- Humör har jag nog alltid, det var betydligt värre där en sväng i somras då jag var JÄVLIGT sur på David, men det gick över efter någon vecka och sedan påstår han att jag varit riktigt snäll!

- En del foglossningar efter vecka 30, lite bättre sedan jag slutade jobba men ljumskarna är värst på kvällen och natten när jag ska försöka vända mig i sängen. Ett evigt stånkande att ta sig runt.

- Tränat alldeles för dåligt med ryggont som följd, och detta ska jag komma ihåg till en eventuell nästa gång. Sitta stilla länge är det absolut värsta, gå och röra sig mycket bättre. Promenerar gör jag fortfarande i vecka 40, inte blir det så många kilometer och jag går inte ensam då denna nya teletubbieformade kropp har en tendens att halka omkring på isen. Tur David är snäll och tålmodig och följer med mig, dessutom hejar han på mig och säger att jag går snabbt. Vilket är en lögn. Jag är en långsam, vaggande teletubbie. DET är sant.

- Svängande blodsocker som tusan, det är MYCKET bättre nu men ett tag var det riktigt jobbigt då jag liksom blev dödshungrig någon timme efter att ha ätit och först blev ett elakt monster (i alla fall hemma) och sedan fick obehagliga blodsockerfall.

- Har ett klickande ljud från magen ibland när jag sitter still, sedan ett par, tre dagar tillbaka. Som att man bryter av en liten pinne. Låter väldigt lustigt. Vad är detta?

- Haft en bebis som inte ville vända sig med påföljande vändning på Sus. Gick bra, eller, jo det gick bra och bebisen vändes och visst, obehagligt var det och lite ont gjorde det men det var så värt det och skulle inte tveka att göra om det igen. Ovanstående "eller" kommer av att jag fortfarande inte är säker på att den ligger rätt, fastän barnmorskan är det och alldeles säkert är den man ska lita på. Men den där tveksamheten är en av de saker jag går och oroar mig lite över, att måsta akutsnittas, det och att det ska vara något fel på bebisen. Jo, och att dö och inte få vara med min nya familj, haha. Uppfatta mig rätt dock, det är inte så att jag lägger all min vakna tid på att oroa mig. Jag antar att det hör till lite grann, sådär.

Alltså seriöst, är detta allt jag kommer på kring att vara gravid? Tyckte jag hade tusen saker som jag ville skriva ner och komma ihåg men just i detta nu finns det inget kvar. Nåja, får väl fortsätta inlägget en annan gång, om min mossiga hjärna inte lägger av helt. Risken finns. Är nog till och med överhängande.

So long, bjuder på ett par bilder av magen tills vidare. Vecka 38. Är det för naket får ni blunda. Och då jag inte är så mycket för att publicera mig själv på nätet i underkläder är detta antagligen allt som kommer att presenteras här.