Förlossningsberättelse - the final countdown

Kring 4 fyller de på EDA:n och jag får provkrysta på uppmaning, gång på gång. Inget händer, jag orkar inte trycka på en millimeter. Jag säger klart och tydligt, äntligen, att jag inte orkar mer. Det kommer liksom inte att gå, i alla fall inte så här. Jag får uppfattningen att den äldre bm svarar mig nedlåtande något i stil med att ”jaha, ja om du inte klarar mer så får vi väl ringa en läkare, för det krävs mycket mer av dig om bebisen ska komma ut”. Just då skiter jag dock i vilket. Har börjat få feber, är helt utslagen nu.

Får Bensyl PC iv (antibiotika). Kring 05 har jag två läkare på salen, varav den ena som såg ut som en äldre ängel (jag tänkte att hon skulle komma och rädda mig) inte alls är någon ängel utan säger att vi bara ska pröva ”en gång till” att öka det värkstimulerande droppet till max. Jag dör lite inombords om det nu gick att dö ÄNNU mer, men vad fasen ska man göra när man uppenbarligen är i deras händer? Fungerar inte. Här är allt grumligt, men jag gråter och gråter, det beslutas att de ska försöka med klocka om en stund. 

Jag får PANIK, vet ju anatomiskt var ungen ligger, hur fan ska man få ut den med klocka utan att dra ut typ alla mina inälvor på samma gång? De lokalbedövar och bara det är fruktansvärt. Jag är så jäkla rädd, usch och fy. Kring 07 är den sista överläkaren på salen och de prövar dra med klocka. Jag gråter, David gråter, jag ber dom att sluta. Ingen bebis. Klockan 07.10 avbryter dom sugklockan, sätter KAD, kopplar ett gäng med dropp och vi springer iväg till operation. Vilken lättnad! Eller? Det var ju inte det här jag ville? Jag är fortfarande rädd, David får inte följa med in för det finns det inte tid till. däremot ska han få klä om och ta emot bebisen. Då jag har EDA så slipper jag sövas. Inne i opsalen ser jag att narkossk är en tjej jag gjort praktik med, hej hej säger jag! Är det du, säger hon! Haha, så sjukt. Jaja, vi pratar ju inte direkt om väder och vind utan hon är väldigt professionell. De bedövar mig och jag somnar nog till någon sväng. 

Bakom skynket hör jag läkarna som jag haft hos mig inne på salen. De skär (vilket jag ju inte känner), bänder sliter och drar, och till slut, klockan 07:31, hör jag ett gällt skrik som försvinner ut. De syr ihop mig, jag tackar nej till analgetika för jag har inte så ont, jag får galet ont, snälla Lisa ger mig Ketogan och jag somnar bort ett tag medan de lappar ihop mig. Vaknar, kräks, in kommer David i opstassen och finaste, lilla Lovis som verkligen inte hade tänkt komma ut! (Kan ha varit i något omvänd ordning) Vi kramas men jag känner mig mest borta och frånkopplad. De går, jag åker säng till UVA/IVA. Där ligger jag rätt länge, någon/ett par timmar och halvsover, vandrar i och ur sömn efter att inte ha sovit på väldigt länge (och hej Ketoganet, skönt att slippa ha ont). Till slut börjar jag vakna till och får snabbt en påträngande ångest, var är David och vår Lovis? Varför är de inte här hos mig? Vi borde ju vara tillsammans nu. Det kommer en ssk med jämna mellanrum och frågar hur jag känner mig, hur långt upp bedövningen tar och kollar av mina vitala parametrar. Men ingen David, ingen Lovis…

Tills de tillslut dyker upp, fantastiskt! Avdumpade på BB, Lovis i sin balja och David lika (nästan) trött som mig, har ringt och ringt på klockan och sagt att han faktiskt vill gå till mig, att bebisen faktiskt verkar hungrig, när ska någon följa dem till Katarina och var är då Katarina för annars kan faktiskt de gå själva!? Älskade fina David. Och lilla rosa, konhuvudiga, blåmärkiga Lovis som efter att allt för länge legat och skavt och inte tagit sig nedåt, nu med hjälp av bm hungrigt läggs upp på mitt bröst, där hon ju i min förlossningsdröm skulle ha landat för länge sedan! Ingenting alls som vi hade tänkt, rörigt, jobbigt, smärtsamt, omtumlande - men här är hon nu, hon som vi längtat efter så himla mycket!

∞  ∞  ∞

Snart nio månader senare har jag alltså lyckats pränta ner det här, och döm om min förvåning när jag inser hur många bitar som faller på plats. Hur mycket rädsla som jag känt efteråt som nu är försvunnen, eller iallafall har dämpats, och hur jag faktiskt, vilket jag nog inte trott, skulle kunna tänka mig att försöka igen. Någon gång, och inte ännu. Men jag kommer nog inte att välja snitt automatiskt, om jag bara kan få det stöd jag behöver från MVC innan. Och ps, fortsättning följer! Förlossningen är ju över, men har jag lika börjat så fortsätter vi väl med tiden på BB med...