Förlossningsberättelse del 2

Här händer något som vi inte riktigt vet vad det var. Har ju gått igenom min journal med bm på BB, läkare på BB och dessutom med bm på vårdcentralen i efterhand, men har nog fortfarande inte riktigt fått klarhet i vad som hände. Närmast att tro är ju att EDA:n försvagade värkarna (något jag var rädd för och hade diskuterat med bm) men som jag förstår av bm och överläkare så var inte det problemet. Sekundär värksvaghet ska man nog klassa det som, om jag plussar ihop vad läkare samt bm ändå sagt samt mina egna efterforskningar, men jag tycker inte att jag fått det förklarat för mig av läkarna på ett godtagbart sätt. Detta innebär i alla fall en värksvaghet (alltså att värkarna avtar, i mitt fall inte i styrka dock) ett tidigare normalt värkarbete och kan uppstå när som helst under ett manifest förlossningsarbete. Inget händer, dvs kvinnan öppnar sig inte ytterligare. Värkarna kan vara kraftiga men ineffektiva och det kan bero på flera saker bl.a. trötthet hos kvinnan, skador på livmodern, elektrolytrubbningar eller tex bäckenträngsel.

Nåja. Tillbaka till historien. EDA:n hjälper lite, men har fortfarande långa, täta, jobbiga värkar. Dessutom har jag inte öppnat mig mer, och bm (nu har det varit skiftbyte så vi har en ny bm samt bm-student) beslutar att ta hål på hinnorna för att vattnet ska gå och värkarna förhoppningsvis öka. Detta görs 21:56 och ut rinner mekoniumfärgat fostervatten (bebisen har alltså bajsat i vattnet). Minns att de tjatar på mig att jag ska gå och kissa, det går dock inte så bra så de får tappa x flera (inte så farligt trots allt). Huvudet kvar ovan spinae, gör helvetes ont men händer ingenting. 

Skalpelektroden på bebisen visar att hon verkar må prima. Det gör INTE jag. Ca 22.30 kopplas det första värkstimulerande droppet, som inte gör någon direkt verkan. Svaga värkar, om man ser till kontraktionerna i livmodern som ska före bebisen nedåt, men sjukt täta och onda. Lade från mig lustgasen när jag fick EDA:n, försöker bara ta mig igenom det hela. Allt är ett töcken och jag minns inte vad som hände, har minnesbilder av att David försöker hjälpa mig, prata med mig, göra något för mig. Orkar inte riktigt stå och gå som förr, bm kallar in en äldre och mer erfaren bm som verkligen har tänkt skrämma ut den här bebisen. Hon är förvisso väldigt peppande mot både mig och David, men, ja vad ska man säga, något forcerande. De har händerna instoppade ni vet var och försöker liksom bända upp den sista biten, vilket verkar funka då jag vid 00:30 är öppen 9 cm. Nu börjar det dock bli VÄLDIGT jobbigt, jag är trött och ledsen för jag fattar inte vad som händer och har väldigt väldigt ont. Har hon fastnat eller?

Ländryggen gör så fruktansvärt ont, och någonstans i denna misär går jag med på att ta emot sterila kvaddlar. Vem fan har gått med på sterila kvaddlar???! Fy ini ja ni vet var så ont DET gör då, bm plus student är så ”snälla” att de sprutar två samtidigt men jag fixar bara någon sekund innan jag ovänligt men väldigt bestämt ber dem att slutajävlatNU. Plockar upp lustgasen igen därefter, och droppet som de bara har höjt och höjt och höjt (jag hatar dem för det, för det gör bara ondare och ondare men händer lika lite) sänks äntligen. Nu ska jag tydligen vila tycker den elaka bm och den snällare och hennes student. Studenten som jag förövrigt fick ha inne hos mig typ hela tiden. Stackars kvinna. 

'Överdoserar lustgasen så gott det går, är ju lite kunnig av mig så jag har ju själv fattat hur man höjer den när studenten och de andra gått på fika. Fast i ärlighetens namn hjälper det knappt, blir mest bara groggy och borta men jag vill ju bara bort, bort, bort. Kring 02 får jag Buscopan iv (kramplösande). Kan fortfarande inte vila. 02:30 -  fortfarande inget tryck i värkarna. Jag är ledsen och uppgiven, rädd och förstår inte vad som händer. David ”filbunken” börjar nog också bli lite stressad, om inte annat över min reaktion. 

Under natten  är det emellanåt fullt drag, den forcerande bm ska ha mig att ligga på sida med övre benet i en sådan ställning, då detta ska vara gynnsamt för att bebisen ska kunna rotera ned. Det gör så hemskt hemskt ont i mina höfter att jag tror jag ska svimma, gråter och ber att få lägga mig på något annat sätt men nej, jag måste ju förstå att ska den här bebisen komma ut så måste jag ju hjälpa till! Mhhmm… De där gymnastiska övningarna gör vi ett tag och det känns som att benen lossnar som på en Barbie, ungefär. Jag ska tydligen också ned på huk och sitta på en pall formad som ett U, kanske på sin höjd 30 cm hög, medan Hitler lite ”smidigt” hjälper till att öppna upp, om vi säger så. Kommer så väl ihåg att hon verkade typ kär i David, hon berättade gång på gång vilken bra och stöttande man jag hade med mig. Jo ja tackar, det vet jag, men låt mig bara vaaaraaaa!!!