26/1 var dagen D, den
beräknade förlossningsdagen! Klart jag var medveten och även inställd på att
jag kunde gå över tiden, men som för oss flesta så var ändå den här dagen
starten på nedräkningen (som i och för sig redan hade varat i nio månader, så
nedräkning nummer två kan man kanske kalla den). Nåja. Den ena och den andra
dagen masade sig förbi, som ni kan läsa om ni klickar er längre bak i bloggen,
och jag började ju någorlunda ge upp hoppet om att hon någonsin skulle komma…
Den 4:e februari, en lördag, åt vi middag hos Stig och Irene, det var
(hittills) köldrekord och på kvällen bäddade vi i vanlig ordning ned oss i
soffan med katter, antagligen lite godis och Gladiatorerna. Jag somnade i
soffan kring 22 och vaknade sedan vid 01, David fortfarande vaken och såg TV.
Gick och lade mig i sängen men ganska snart började jag känna värkar (eller
vadå värkar, vad var värkar liksom?). Ja, ont gjorde det i alla fall. Gick ut
till David i vardagsrummet och sa att nu ska vi nog få vår bebis till slut! Han
blev glad och spänd och nervös och säkert lite orolig, precis som jag. Tyckte
ju att det gjorde ont, men jag lovar att det gjorde inte det MINSTA ont jämfört
med hur det kändes sen. Vi åt i alla fall, fick ett städinfall då jag inte
ville lämna stugan ostädad om och när vi skulle få åka, kopplade motorvärmare
då graderna nu låg på -37. Hetaste duschen till varmvattnet tog slut, och sen
försökte vi gå och lägga oss. Eller vi lade oss, jag förstod rätt snabbt att
jag inte skulle kunna sova då någon spettade mig med en påle ca var 8-5:e minut
(oregelbundet mao). Övertalade D att sova vid 03 tiden, tänkte att i alla fall en
av oss kunde vakna ”pigg”. Och han somnade! Var nog nästan lite förnärmad över
att det gick så lätt =)
Klev ur sängen mot
morgonsidan, hade väl kanske slumrat sammanlagt en halvtimme. Lade mig i
soffan, klockade värkar som fortfarande varierade mellan ca tio och fem
minuters mellanrum. Bloggade. Hade ju ställt in mig på att vara hemma så LÄNGE
det vara gick, och tänkte minsann inte åka in och sedan bli hemskickad eller
skickad till patienthotellet. När jag kom till förlossningen skulle jag stanna
där, det var fasiken bestämt. Slempropp. Sugen som fasen på juice och semlor,
men David sov ju. Vetevärmare x flera. David vaknar och åker till Bergsviken
och handlar semlor och juice och karra. Kring 12 ringde jag FL, fortfarande
oregelbundna värkar mellan 7 och 4 min, de tycker vi kan vara hemma så länge
det känns okej för oss. Jag har nu redigt ont, kan inte prata mig genom alla
värkar men har David som bästa stödet som masserar min onda rygg (ländryggen
gjorde så förjävligt ont hela förlossningen, trodde värkar skulle göra ont ”där
nere” men icket), värmer vetevärmare som kanske inte hjälper så mycket längre,
pratar med mig. Eftermiddagen är lite av ett töcken, och jag har länge känt att
den förknippades med rätt mycket ångest. Hur länge skulle det ta? När skulle vi
åka, vem bestämmer det? Och hur jäkla kallt skulle det bli, nu var det 40
minus? Trött, trött, trött efter att ha varit vaken… ja, sen lördag morgon
bortsett från min tupplur i soffan lördag kväll. Vid 16 beslutar vi oss för att
åka i alla fall, känner att det börjar bli för mycket för att jag ska orka
hålla ihop själv utan att få veta hur det ”egentligen” går. Vi drar på oss
kläder, ut i skymningen och kylan och brummar med fläcken mot Sus.
Fram kommer vi utan
fadäser, svårt veta var man ska parkera när det nu är kallare än -40 och vi vet
att alla motorvärmarstolpar inte fungerar på parkeringen. Kul försöka starta en
bil om någon timme när vi ska åka hem, för någonstans var jag nog ändå inställd
på att vi skulle få vända hemåt. Nåja. David släpper av mig vid entren och jag
sitter där och väntar på honom, tillsammans går vi genom korridoren där vi gick
sist den 30/12 när vi var inne för vändningsförsök (som ju lyckades). Upp med
hissen, ringer på, kommer en usk/bm och jag säger att jag har ringt under dagen
och att det ”verkar som att jag ska föda barn”. Verkar?? Min idiot, jag kan ju
inte ens stå upp när värkarna kommer! Inkommer 17:14 med värkar. Vi får i alla fall komma in i ett
undersökningsrum, efter en stund kommer en bm som kopplar upp mig mot ctg:n och
gör en undersökning. Öppen 4 cm, vi blir kvar! Vilken lycka, nu jäklar David,
nu KOMMER vår bebis! Ont, ont, ont men vi var samtidigt så peppade!
Vi fick ett rum,
packade in oss och alla våra vinterkläder, nätbyxor och fulrocken på. Jag ville egentligen bada men vet
inte varför jag inte gjorde det för jag erbjöds det. Från och med nu önskar jag
verkligen att jag kunde vara mer detaljerad men har inte koll på tider, och
längre fram blir det ännu rörigare. Detta var i alla fall kvällen den 5/2, jag
och David traskade runt i korridoren ett tag, först utan och sedan med RA-bord.
Värkarna blev starkare och starkare, undersökningar och CTG, kurvan gick starkt
uppåt och någonstans vet vi båda att bm höftade att bebis skulle vara ute kring
00 samma kväll, så som kurvan såg ut då. Huvudet ligger ovan spinae, har alltså trängt ner en bra bit. Pepp, pepp, aj aj. Bm erbjöd mig
lustgas vid 19, vilket jag tackade och tog emot och fick till en början rätt bra lindring
av den och tänkte mig nog att jag skulle fixa FL på bara gasen. Kring kl 20 är jag öppen 7 cm (det går snabbt!), huvud på samma ställe. Starkare och intensivare värkar hela tiden, står och går allt jag orkar. Klockan närmar sig 21 och jag har helvetes ont,
redan tidigare har bm frågat om jag vill ha epidural men jag ville avvakta och
vänta. David är världens bästa vid min sida. Fortfarande ganska brant kurva
uppåt, bm menar att vill jag ha epidural börjar det bli sent så det är nu eller
aldrig, jag säger ja kl 20.56. De hänger ett Ringer, 21:15 kommer en narkosdr och lägger EDAN. Minns inte att det gjorde speciellt ont. Fick
någon lindring i alla fall direkt efter, men aldrig så att jag kunde vila helt
eller tom sova som jag hört många som kunnat. Fortfarande värkar men dovare, på
något sätt. Väntar på att bebis ska passera spinae, har ju minsann berättat för
David att då kräks man ofta, och huvudet verkar vara nära spinae nu när man
tittar på monitorn. Fast där har det ju varit sedan vi kom in?! Kurvan börjar dala något, man ser den förväntade kurvan utifrån hur förloppet startat och den är fin som en skidbacke, men den reella har planat ut och jag öppnas inte mer utan står kvar på 7 cm.
Vad ska hända nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar