Kalas!

Den 15:e juli ställer vi till med kalas för Lovis. Namnkalas, namngivningsceremoni, barnvälkomnande, välkomstfest. Eller vad man nu vill kalla det. Ett firande för att Lovis är här hos oss, och för de namn vi valt att hon ska bära.

Jag och David har nu diskuterat mycket kring detta, dop eller namngivning. Jag har så länge jag kan minnas tänkt att jag inte kommer döpa mitt eventuella barn, då jag inte är troende. Jag förkastar på inget sätt den kristna tron och de traditioner den medför, och jag tycker att dess grundpelare i mångt och mycket uppmanar folk att bete sig... vettigt. Liksom inte stjäla, inte vara otrogen, inte ljuga, inte döda. Respektera de äldre. Vem kan tycka det är dåligt? Sedan att man måste tro på enbart en specifik gud, vila på söndagar och i allmänhet vara rädd för gud och alla hans straff om man inte gör som han säger, håller jag väl inte riktigt med om. Men, till saken.

Jag ändrade mig någonstans här på vägen, under tiden jag var gravid, och kände att jag nog ville att Lovis skulle få ett kristet dop ändå. Det ville dock inte David. Och vi har pratat och pratat, vridit och vänt på det. Han var utan tvekan beredd att gå med på dop om jag nu tyckte det var viktigt, men då känns det ändå inte riktigt rätt. Jag tänkte mig ett dop utan besökare, att man liksom bara kunde kila in i kyrkan, kasta lite vatten på ungen och utan att orda så mycket om Gud och alla hans straff och vilodagar (hur fan ska man ha tid med vilodagar? Bara det visar ju vilken verklighetsförankring den här så kallade guden har) bara... döpa henne. Inte för att hon inte ska hamna i helvetet för så många dödsfall har jag varit med på att jag vet att det varken är i himlen eller helvetet man hamnar, nej men bara för att hon skulle bli döpt. Och där blev det ju fel. Jag vill döpa henne bara för att hon ska bli döpt, inte för vad det egentligen innebär att vara döpt. Så, ett barnvälkomnande blir det!

"När man har ett namnkalas eller en namngivning så har barnet antagligen redan fått ett namn som registrerats hos skatteverket, men ni vill ändå fira detta. Namnkalas är något som man ofta har istället för ett dop för att uppmärksamma barnet och på ett litet högtidligt sätt ge barnet dess namn". 

Sedan var det den lilla detaljen att få ihop tid, lokal, planering. Mitt i allt annat. Det har inte varit så enkelt då det är många som kommer från andra städer, som vi gärna vill ska närvara. Vi har fått ändra dag och tid och lokal, men nu hoppas vi att det ska vara spikat. Jag har känt lite dåligt samvete då det inte funkar för alla, men inser att det är omöjligt att få det att funka för alla, så nu får det bara bli så här. Vi har framförallt valt det datum vi valt då Davids bror med familj kommer att vara i stan då, och då vi inte träffat dem på alldeles för länge, Lovis längtar efter sin kusin Klara och det helt enkelt inte blir något kalas utan dem, så är det nu den 15:e juli som gäller! Lokal var ju inte heller helt enkelt då vi egentligen ville ha en gammal, mysig byagård men vårt ena alternativ var alldeles för litet och det andra var byagård men både omysigt och något opraktiskt. Så Furulundsgården får det bli; billigt, lagom stort, praktiskt, inte så himla mysigt men det finns lekrum för barnen. 

Dessutom har ju Gud något finger med i spelet i den lokalen, då kanske hen också blir nöjd!?