Ni vet det där med att det ska vara så fantastiskt att få barn? Klart Lovis var fantastisk när hon kom, fastän det blev som det blev. Kanske hade det varit lite lättare om förlossningen varit "normal"? Vem vet. Nåja, fantastisk var hon men inte fan trippade jag runt på rosa moln direkt. Inte på BB, inte när vi kom hem. DEFINITIVT inte när vi flyttade och veckorna efter det. Nee... Ingen förlossningsdepression eller så, men vilken jäkla omställning. Tror jag skrivit det förut men det tål att upprepas. Och folk som frågade "hur känns det att vara mamma"... de frågar ju av välmening men i min psykskalle så fick jag för mig att de orden MÅSTE, till alla pris, följas av ett ljuvt, klingande "FANTASTISKT" (gärna med rosa körsbärsblommor och eventuellt en kolibri i bakgrunden). Men inte fasen kändes allt så himla fantastiskt så det enda jag kunde svara var ju att tja, det känns iallafall.
Men nu kan jag faktiskt, och mer än verkligen, känna den där fantastiskheten. Kanske tar det mer tid för vissa? Att känna det där. Allt kanske inte faller sig lika naturligt, som det verkar för alla andra. Knyta an och allt vaddetnuheter. Jag älskar min unge mest i hela världen och skulle göra allt för henne, men den där första tiden, innan vi hade lärt känna varandra. Den var liksom inte så fantastisk. Jag grinade, hade ont, var sjuk, Lovis grinade, hade antagligen ont, var rädd. David tog hand om oss båda (DÄR har ni någon fantastisk!).
Det är inte så himla... enkelt. Men ungen är hur fantastisk som helst!
Gud, en annan satt stelt leende och låtsades fokusera på vad folk sade vid kaffet, svetten rann, brösten läckte, sömnen fattades och under lugnet jag försökte uppvisa när nån släkting resultatlöst envisades med att forcerat försöka trösta vår bebis fanns en väldig ångestklump.
SvaraRaderaKänner igen det där att ens nyfödda barn är fantastiskt, men att den första tiden faktiskt präglas mer av omtumling än fantastiskhet. Kram Katarina, det ska bli fabulöst att få träffa er!