Lovis 10 månader!

För en vecka sedan blev du tio månader, vår älskade lilla skruttunge! Världens finaste tiomånadersbebis (enligt oss iallafall), som numera kryper som skjuten ur en kanon och månaden till ära precis har börjat ställa sig upp!

Åtta tänder har du fått, bara sådär. Två nere, och två uppe, men det var ju ganska längesedan nu. Men så såg din pappa här i veckan att det minsann hade kommit upp två till i nederkäken. Sextandat vilddjur tänkte jag, tills din kära mormor upptäcker ytterligare två (iallafall en och en halv!), där uppe. Så nu är du officiellt sjuochenhalvtandad! Du gillar att bitas, men det är nog mest för att det kliar i gommen. Just denna vecka tycks du inte dregla så mycket, förra veckan rann det ur din lilla mun. Men du är ju söt vilket som!

Vi var ganska säkra på att du skulle börja krypa när vi var på semester i Spanien i slutet av september, men då var du riktigt sjuk i höstblåsor och gjorde inte så mycket mer än att ligga i mammas eller pappas famn. Däremot släppte det efter någon vecka hemma, med målet inställt på de stackars katterna. Du har jagat dem och luggat dem ett bra tag nu, men de går undan eller så ligger de bara kvar och ser ut som att de tycker det är skönt att bli "kliade". Det är roligt att ni är kompisar. Du tycker också om att mata dina kompisar med leverpastej (till katternas förtjusning), och när man frågar din var kissen är säger du "Ksssssss", spottar litegrann och tittar glatt ner på golvet från stolen. Även lampan vet du var den är, men mamma och pappa är det lite värre med =) Titta, mamama och papapa har du dock sagt länge, men du gör ibland uppehåll i pratandet någon dag när du lär dig något nytt. Som just nu, när du lär dig stå.

Stå är som sagt största nöjet just nu. Du gillar fortfarande musik väldigt mycket, både när vi dansar med dig och när du sitter själv på golvet och gungar i takt. Annars gillar du att leka, du leker duktigt själv men det är ju såklart roligast om vi leker med dig. Att jaga och bli jagad med förtjusande vrål är riktigt skoj. Du har vinkat länge, sedan åtta månader, och började klappa händerna med morfar förra veckan men kom av dig lite nu, man kan ju liksom inte öva på allt! Du håller på att lära dig pussas, när jag säger "får mamma en puss", så böjer du dig fram med munnen öppen och ger mig den goaste pussen jag någonsin fått! Du älskar att riva ut alla skor från skohyllan, och gör allt för att ta dig in på toaletten eller till tvättstugan, där vi inte tycker att du ska vara. Du vet precis att man inte får slita i sladdar eller pilla i uttag, vi säger NEJ och du tittar bara på oss och viftar med händerna. En liten busunge är du minsann. Vi kittlar dig så att du kiknar av skratt. Bära saker i munnen är också riktigt kul, du ser ut som en liten hund där du kryper. Du smakar helt enkelt på ALLT som existerar, och jag undrar hur många kilo katthår du får i dig egentligen, fastän vi försöker städa golvet dagligen. Men du verkar inte direkt må dåligt! Däremot börjar vi överväga att hoppa över julgranen detta år...

Du sover middag ute, oftast två gånger per dag (en på förmiddagen och en på eftermiddagen). Till natten somnar du numera oftast riktigt bra i din säng, men vaknar ganska många gånger speciellt på förnatten. Du brukar äta en gång och sedan sova ganska bra, oftast vill du kliva upp kring sju. Då ligger du först ett tag i din säng och daddar, leker med gosedjuren, busar och hoppar, innan du börjar ropa på oss. När vi kommer in till dig är det den gladaste bebisen som möter oss! Fast, mäste dock tillägga, att du i natt för andra gången sov HELA natten utan ett pip =) BRA att du passar på när pappa är på jobbet!

Snart börjar mamma om att jobba, och pappa ska vara hemma med dig. Det blir spännande och nervöst för mig, inte så mycket att just jobba utan att inte få vara med dig varje dag. Men du är i de bästa händer, för din pappa är den bästa pappan man kan önska sig.

Maten är det fortfarande lite sisådär med, men gröt älskar du. Även sådant du får plocka själv brukar gå ner, och leverpastej är en annan favorit. Vi hoppas att det här med maten släpper snart, men vi är noga med att inte truga utan hellre lägga fram så du får plocka och smaka själv, även om minst hälften hamnar i katternas magar! Du går iallafall (numera) upp i vikt som du ska, och var 70,5 cm lång och vägde 8470 gram på tiomånaderskontrollen. Något kortare än genomsnittet men exakt lika lång som jag (mamma) var i samma ålder, och även lite lättare än både genomsnittet och mamma (som var en klump, iallafall om vi ska lyssna på vad din pappa tycker efter att ha sett foton på mig =)

Det finns nog hur mycket som helst att skriva om dig, vår älskade lilla unge, men nu fick du just min vintersko i huvudet och blev lite ledsen. Som alltid: mamma och pappa älskar dig mest i hela världen, vårt lilla vilddjur, och på något konstigt sätt så blir det liksom bara MER kärlek hela tiden. Nu ska vi njuta av dagarna, och se fram emot en mysig jul och en härlig vinter med bus i snön, och din ettårsdag som faktiskt närmar sig med stormsteg!

Aj!

Mina höfter, eller snarare mina trochanter majorer, är trasiga! Överansträngda. Av vad?

Ont gör det iallafall. Och så svanskotehel****t då. När ska den sluta göra ont? Och vad är problemet?

Med vänlig hälsning

Kröjmaren

Nu...

... ska jag vara lite töntig här men jag har ju sagt att det får jag vara, för det är min blogg! Hur som helst så tänkte jag (än en gång) skriva att jag har VÄRLDENS BÄSTA kille! Japp, så är det! Visst kan jag ibland tycka att han är glömsk, vimsig, tänker konstigt, SÄGER konstiga saker, inte har samma stenkoll som jag på Lovis mat- och sovklocka och bla bla bla (ja, jag är mycket medveten om att jag är långt ifrån perfekt men nu är det ju jag som skriver).

Men!

Han är ju bäst! Ofta skrattar vi tillsammans åt alla vimsiga saker han säger och tänker, och nog är det ju bara mitt idiotiska kontrollbehov som gör att jag TROR att man måste ha stenkoll på bebisars mat-och sovklockor. Och så vidare, och så vidare... Han är duktig på jättemånga saker som jag inte kan, flitigare än mig på vissa och jag är flitigare än honom på andra, men vi hjälps alltid åt. Han kan snickra och lägga golv och få saker som jag inte tror ska bli bra, så himla fina. Tillsammans kan vi måla, spackla, tapetsera. Vi städar huset, hänger och viker tvätt tillsammans, eller var för sig. Men vi gör det båda. Han städar och tvättar bilen, mest för att jag inte kan bry mig mindre om att den är skitig, så om det vore mitt ansvar skulle den alltid vara både stökig och smutsig. Han är glad och lyssnar inte på mina klagosånger, utan får mig snarare att snapoutofthem. Han bär in ved och tänder en brasa varenda morgon som han ska på jobbet, kokar kaffe och lämnar alltid en massa smulor och kaffespill på bordet. Som jag sedan torkar upp och muttrar och har mig om, men seriöst, det är helt okej. Jo! Jag får massage typ när jag vill, hur mycket jag vill (nästan). Han peppar mig att träna, säger att jag är duktig fastän jag orkar göra typ en burpee på samma tid som han gör tio. Säger aldrig nej till en promenad, vill aldrig hellre ligga på soffan än röra på sig. Peppar mig göra saker med mina kompisar och åka bort så att han och Lovis kan vara hemma tillsammans. Vi delar exakt lika på vartenda öre vi tjänar, oberoende om det är föräldrapenning eller lön, och samma gäller de utgifter vi har.

Allt det här gör det så himla härligt och enkelt att leva tillsammans! David du är bäst!

Avslutar på en bild på oss (fast den är ju mest på mig? Ego! Och ps: Han äter för mycket godis och fika och är definitivt sockerberoende så det sjunger om det, så något ofördelaktigt finns det faktiskt också med karln!)

Så trött man kan bli av att hälsa på gammelfarfar och gammelfarmor på Roknäsgården! Och så glada de blev för besöket!

Jag kan,

jag vill, jag SKA!

Wääääh

Det funkar inte som jag vill, måste ha nå himla google+ för att kunna överföra direkt från telefonen och jag ids inte signa upp på nå mer skräp. Ni får hålla till godo med bilder tills vidare!

Försöker...

...fixa så att jag kan skicka över små Lovisvideos från min telefon.

Fars dag

Grattis till världens bästa pappa på farsdag från Lovis!

Snark

Kan inte riktigt se varför ungen vaknar kl sex, vägrar somna om, för att gnälla och gnugga sig i ögonen en timme och sedan somna om till kl nio-halv tio? Alla berörda parter (ffa jag då) hade mått bättre av att sova till kl åtta från första början. Nåja. Min far säger att jag vaknade kl fem i något år så jag ska nog vara gla!

Gröt är smaskens (igen)!

 

Äääääntligen äter ungen iallafall gröt, igen. Ingen aning om det tjorvat pga mage/tand/allmänt tjorv, men nu är gröten åter en favorit. Även blodpudding går ner, dock inte en hel portion som i grötfallet. Sedan är det lite skralt om favoriter, men skit samma, vill hon äta samma jämt så fine!

Åh vad vi älskar dig sötunge!

Hallprojektet

Projekt hallen är nu klart vad gäller målning, ett par lister saknas men min snälle far lämnade av dem här tidigare. Sedan var det ju det här med möbler, jag och David tycks något oense och ibland fattar jag inte riktigt varför han inte bara kan låta mig göra som jag vill (hahaha!), för i slutändan tycker han ju det blir bra? Fast just i det här fallet har han nog rätt, trots att han inte har något (enligt mig då såklart) bättre alternativ. Nåja, vi får väl se hur det blir. Just nu är det iallafall jäkligt VITT.

Nedräkning...

...till 18:30 då det är okej att iallafall försöka lägga Lovis. Tröttaste tjejen! Det är emellertid ingen garanti för en lyckad sövning, inte nu då tand/krypning/förkylning spökar. Men jag håller tummarna!
Jag och mamsen har ätit suring hos Barbro och Lisa idag, massor gott! Lovis var också med men åt mest tunnbröd. Daviden sjuk och vilade hemma, har retat honom lite för han tycker verkligen att han är såååå sjuk, men imorgon ska jag minsann ta hand om honom nu när han jobbat hela helgen!
Bjussar på en bild på dagens busunge som kröp till bokhyllan och började vända upp och ner på allt, så här såg hon ut när jag kom dit.

Vårt kryp!

Igår kväll lossade krypningen. Nu tar hon sig överallt om än något långsamt! Med viss möda även upp på alla fyra efter att ha hamnat på mage, sätta sig är dock svårt men hon har lyckats någon gång. En ny värld har öppnats för vår bebis!

Pappa är världens roligaste!

Lite bus i vårt hus

Vår snygga

Förlossningsberättelse - the final countdown

Kring 4 fyller de på EDA:n och jag får provkrysta på uppmaning, gång på gång. Inget händer, jag orkar inte trycka på en millimeter. Jag säger klart och tydligt, äntligen, att jag inte orkar mer. Det kommer liksom inte att gå, i alla fall inte så här. Jag får uppfattningen att den äldre bm svarar mig nedlåtande något i stil med att ”jaha, ja om du inte klarar mer så får vi väl ringa en läkare, för det krävs mycket mer av dig om bebisen ska komma ut”. Just då skiter jag dock i vilket. Har börjat få feber, är helt utslagen nu.

Får Bensyl PC iv (antibiotika). Kring 05 har jag två läkare på salen, varav den ena som såg ut som en äldre ängel (jag tänkte att hon skulle komma och rädda mig) inte alls är någon ängel utan säger att vi bara ska pröva ”en gång till” att öka det värkstimulerande droppet till max. Jag dör lite inombords om det nu gick att dö ÄNNU mer, men vad fasen ska man göra när man uppenbarligen är i deras händer? Fungerar inte. Här är allt grumligt, men jag gråter och gråter, det beslutas att de ska försöka med klocka om en stund. 

Jag får PANIK, vet ju anatomiskt var ungen ligger, hur fan ska man få ut den med klocka utan att dra ut typ alla mina inälvor på samma gång? De lokalbedövar och bara det är fruktansvärt. Jag är så jäkla rädd, usch och fy. Kring 07 är den sista överläkaren på salen och de prövar dra med klocka. Jag gråter, David gråter, jag ber dom att sluta. Ingen bebis. Klockan 07.10 avbryter dom sugklockan, sätter KAD, kopplar ett gäng med dropp och vi springer iväg till operation. Vilken lättnad! Eller? Det var ju inte det här jag ville? Jag är fortfarande rädd, David får inte följa med in för det finns det inte tid till. däremot ska han få klä om och ta emot bebisen. Då jag har EDA så slipper jag sövas. Inne i opsalen ser jag att narkossk är en tjej jag gjort praktik med, hej hej säger jag! Är det du, säger hon! Haha, så sjukt. Jaja, vi pratar ju inte direkt om väder och vind utan hon är väldigt professionell. De bedövar mig och jag somnar nog till någon sväng. 

Bakom skynket hör jag läkarna som jag haft hos mig inne på salen. De skär (vilket jag ju inte känner), bänder sliter och drar, och till slut, klockan 07:31, hör jag ett gällt skrik som försvinner ut. De syr ihop mig, jag tackar nej till analgetika för jag har inte så ont, jag får galet ont, snälla Lisa ger mig Ketogan och jag somnar bort ett tag medan de lappar ihop mig. Vaknar, kräks, in kommer David i opstassen och finaste, lilla Lovis som verkligen inte hade tänkt komma ut! (Kan ha varit i något omvänd ordning) Vi kramas men jag känner mig mest borta och frånkopplad. De går, jag åker säng till UVA/IVA. Där ligger jag rätt länge, någon/ett par timmar och halvsover, vandrar i och ur sömn efter att inte ha sovit på väldigt länge (och hej Ketoganet, skönt att slippa ha ont). Till slut börjar jag vakna till och får snabbt en påträngande ångest, var är David och vår Lovis? Varför är de inte här hos mig? Vi borde ju vara tillsammans nu. Det kommer en ssk med jämna mellanrum och frågar hur jag känner mig, hur långt upp bedövningen tar och kollar av mina vitala parametrar. Men ingen David, ingen Lovis…

Tills de tillslut dyker upp, fantastiskt! Avdumpade på BB, Lovis i sin balja och David lika (nästan) trött som mig, har ringt och ringt på klockan och sagt att han faktiskt vill gå till mig, att bebisen faktiskt verkar hungrig, när ska någon följa dem till Katarina och var är då Katarina för annars kan faktiskt de gå själva!? Älskade fina David. Och lilla rosa, konhuvudiga, blåmärkiga Lovis som efter att allt för länge legat och skavt och inte tagit sig nedåt, nu med hjälp av bm hungrigt läggs upp på mitt bröst, där hon ju i min förlossningsdröm skulle ha landat för länge sedan! Ingenting alls som vi hade tänkt, rörigt, jobbigt, smärtsamt, omtumlande - men här är hon nu, hon som vi längtat efter så himla mycket!

∞  ∞  ∞

Snart nio månader senare har jag alltså lyckats pränta ner det här, och döm om min förvåning när jag inser hur många bitar som faller på plats. Hur mycket rädsla som jag känt efteråt som nu är försvunnen, eller iallafall har dämpats, och hur jag faktiskt, vilket jag nog inte trott, skulle kunna tänka mig att försöka igen. Någon gång, och inte ännu. Men jag kommer nog inte att välja snitt automatiskt, om jag bara kan få det stöd jag behöver från MVC innan. Och ps, fortsättning följer! Förlossningen är ju över, men har jag lika börjat så fortsätter vi väl med tiden på BB med...

Förlossningsberättelse del 2

Här händer något som vi inte riktigt vet vad det var. Har ju gått igenom min journal med bm på BB, läkare på BB och dessutom med bm på vårdcentralen i efterhand, men har nog fortfarande inte riktigt fått klarhet i vad som hände. Närmast att tro är ju att EDA:n försvagade värkarna (något jag var rädd för och hade diskuterat med bm) men som jag förstår av bm och överläkare så var inte det problemet. Sekundär värksvaghet ska man nog klassa det som, om jag plussar ihop vad läkare samt bm ändå sagt samt mina egna efterforskningar, men jag tycker inte att jag fått det förklarat för mig av läkarna på ett godtagbart sätt. Detta innebär i alla fall en värksvaghet (alltså att värkarna avtar, i mitt fall inte i styrka dock) ett tidigare normalt värkarbete och kan uppstå när som helst under ett manifest förlossningsarbete. Inget händer, dvs kvinnan öppnar sig inte ytterligare. Värkarna kan vara kraftiga men ineffektiva och det kan bero på flera saker bl.a. trötthet hos kvinnan, skador på livmodern, elektrolytrubbningar eller tex bäckenträngsel.

Nåja. Tillbaka till historien. EDA:n hjälper lite, men har fortfarande långa, täta, jobbiga värkar. Dessutom har jag inte öppnat mig mer, och bm (nu har det varit skiftbyte så vi har en ny bm samt bm-student) beslutar att ta hål på hinnorna för att vattnet ska gå och värkarna förhoppningsvis öka. Detta görs 21:56 och ut rinner mekoniumfärgat fostervatten (bebisen har alltså bajsat i vattnet). Minns att de tjatar på mig att jag ska gå och kissa, det går dock inte så bra så de får tappa x flera (inte så farligt trots allt). Huvudet kvar ovan spinae, gör helvetes ont men händer ingenting. 

Skalpelektroden på bebisen visar att hon verkar må prima. Det gör INTE jag. Ca 22.30 kopplas det första värkstimulerande droppet, som inte gör någon direkt verkan. Svaga värkar, om man ser till kontraktionerna i livmodern som ska före bebisen nedåt, men sjukt täta och onda. Lade från mig lustgasen när jag fick EDA:n, försöker bara ta mig igenom det hela. Allt är ett töcken och jag minns inte vad som hände, har minnesbilder av att David försöker hjälpa mig, prata med mig, göra något för mig. Orkar inte riktigt stå och gå som förr, bm kallar in en äldre och mer erfaren bm som verkligen har tänkt skrämma ut den här bebisen. Hon är förvisso väldigt peppande mot både mig och David, men, ja vad ska man säga, något forcerande. De har händerna instoppade ni vet var och försöker liksom bända upp den sista biten, vilket verkar funka då jag vid 00:30 är öppen 9 cm. Nu börjar det dock bli VÄLDIGT jobbigt, jag är trött och ledsen för jag fattar inte vad som händer och har väldigt väldigt ont. Har hon fastnat eller?

Ländryggen gör så fruktansvärt ont, och någonstans i denna misär går jag med på att ta emot sterila kvaddlar. Vem fan har gått med på sterila kvaddlar???! Fy ini ja ni vet var så ont DET gör då, bm plus student är så ”snälla” att de sprutar två samtidigt men jag fixar bara någon sekund innan jag ovänligt men väldigt bestämt ber dem att slutajävlatNU. Plockar upp lustgasen igen därefter, och droppet som de bara har höjt och höjt och höjt (jag hatar dem för det, för det gör bara ondare och ondare men händer lika lite) sänks äntligen. Nu ska jag tydligen vila tycker den elaka bm och den snällare och hennes student. Studenten som jag förövrigt fick ha inne hos mig typ hela tiden. Stackars kvinna. 

'Överdoserar lustgasen så gott det går, är ju lite kunnig av mig så jag har ju själv fattat hur man höjer den när studenten och de andra gått på fika. Fast i ärlighetens namn hjälper det knappt, blir mest bara groggy och borta men jag vill ju bara bort, bort, bort. Kring 02 får jag Buscopan iv (kramplösande). Kan fortfarande inte vila. 02:30 -  fortfarande inget tryck i värkarna. Jag är ledsen och uppgiven, rädd och förstår inte vad som händer. David ”filbunken” börjar nog också bli lite stressad, om inte annat över min reaktion. 

Under natten  är det emellanåt fullt drag, den forcerande bm ska ha mig att ligga på sida med övre benet i en sådan ställning, då detta ska vara gynnsamt för att bebisen ska kunna rotera ned. Det gör så hemskt hemskt ont i mina höfter att jag tror jag ska svimma, gråter och ber att få lägga mig på något annat sätt men nej, jag måste ju förstå att ska den här bebisen komma ut så måste jag ju hjälpa till! Mhhmm… De där gymnastiska övningarna gör vi ett tag och det känns som att benen lossnar som på en Barbie, ungefär. Jag ska tydligen också ned på huk och sitta på en pall formad som ett U, kanske på sin höjd 30 cm hög, medan Hitler lite ”smidigt” hjälper till att öppna upp, om vi säger så. Kommer så väl ihåg att hon verkade typ kär i David, hon berättade gång på gång vilken bra och stöttande man jag hade med mig. Jo ja tackar, det vet jag, men låt mig bara vaaaraaaa!!!