Nedräkning...

...till 18:30 då det är okej att iallafall försöka lägga Lovis. Tröttaste tjejen! Det är emellertid ingen garanti för en lyckad sövning, inte nu då tand/krypning/förkylning spökar. Men jag håller tummarna!
Jag och mamsen har ätit suring hos Barbro och Lisa idag, massor gott! Lovis var också med men åt mest tunnbröd. Daviden sjuk och vilade hemma, har retat honom lite för han tycker verkligen att han är såååå sjuk, men imorgon ska jag minsann ta hand om honom nu när han jobbat hela helgen!
Bjussar på en bild på dagens busunge som kröp till bokhyllan och började vända upp och ner på allt, så här såg hon ut när jag kom dit.

Vårt kryp!

Igår kväll lossade krypningen. Nu tar hon sig överallt om än något långsamt! Med viss möda även upp på alla fyra efter att ha hamnat på mage, sätta sig är dock svårt men hon har lyckats någon gång. En ny värld har öppnats för vår bebis!

Pappa är världens roligaste!

Lite bus i vårt hus

Vår snygga

Förlossningsberättelse - the final countdown

Kring 4 fyller de på EDA:n och jag får provkrysta på uppmaning, gång på gång. Inget händer, jag orkar inte trycka på en millimeter. Jag säger klart och tydligt, äntligen, att jag inte orkar mer. Det kommer liksom inte att gå, i alla fall inte så här. Jag får uppfattningen att den äldre bm svarar mig nedlåtande något i stil med att ”jaha, ja om du inte klarar mer så får vi väl ringa en läkare, för det krävs mycket mer av dig om bebisen ska komma ut”. Just då skiter jag dock i vilket. Har börjat få feber, är helt utslagen nu.

Får Bensyl PC iv (antibiotika). Kring 05 har jag två läkare på salen, varav den ena som såg ut som en äldre ängel (jag tänkte att hon skulle komma och rädda mig) inte alls är någon ängel utan säger att vi bara ska pröva ”en gång till” att öka det värkstimulerande droppet till max. Jag dör lite inombords om det nu gick att dö ÄNNU mer, men vad fasen ska man göra när man uppenbarligen är i deras händer? Fungerar inte. Här är allt grumligt, men jag gråter och gråter, det beslutas att de ska försöka med klocka om en stund. 

Jag får PANIK, vet ju anatomiskt var ungen ligger, hur fan ska man få ut den med klocka utan att dra ut typ alla mina inälvor på samma gång? De lokalbedövar och bara det är fruktansvärt. Jag är så jäkla rädd, usch och fy. Kring 07 är den sista överläkaren på salen och de prövar dra med klocka. Jag gråter, David gråter, jag ber dom att sluta. Ingen bebis. Klockan 07.10 avbryter dom sugklockan, sätter KAD, kopplar ett gäng med dropp och vi springer iväg till operation. Vilken lättnad! Eller? Det var ju inte det här jag ville? Jag är fortfarande rädd, David får inte följa med in för det finns det inte tid till. däremot ska han få klä om och ta emot bebisen. Då jag har EDA så slipper jag sövas. Inne i opsalen ser jag att narkossk är en tjej jag gjort praktik med, hej hej säger jag! Är det du, säger hon! Haha, så sjukt. Jaja, vi pratar ju inte direkt om väder och vind utan hon är väldigt professionell. De bedövar mig och jag somnar nog till någon sväng. 

Bakom skynket hör jag läkarna som jag haft hos mig inne på salen. De skär (vilket jag ju inte känner), bänder sliter och drar, och till slut, klockan 07:31, hör jag ett gällt skrik som försvinner ut. De syr ihop mig, jag tackar nej till analgetika för jag har inte så ont, jag får galet ont, snälla Lisa ger mig Ketogan och jag somnar bort ett tag medan de lappar ihop mig. Vaknar, kräks, in kommer David i opstassen och finaste, lilla Lovis som verkligen inte hade tänkt komma ut! (Kan ha varit i något omvänd ordning) Vi kramas men jag känner mig mest borta och frånkopplad. De går, jag åker säng till UVA/IVA. Där ligger jag rätt länge, någon/ett par timmar och halvsover, vandrar i och ur sömn efter att inte ha sovit på väldigt länge (och hej Ketoganet, skönt att slippa ha ont). Till slut börjar jag vakna till och får snabbt en påträngande ångest, var är David och vår Lovis? Varför är de inte här hos mig? Vi borde ju vara tillsammans nu. Det kommer en ssk med jämna mellanrum och frågar hur jag känner mig, hur långt upp bedövningen tar och kollar av mina vitala parametrar. Men ingen David, ingen Lovis…

Tills de tillslut dyker upp, fantastiskt! Avdumpade på BB, Lovis i sin balja och David lika (nästan) trött som mig, har ringt och ringt på klockan och sagt att han faktiskt vill gå till mig, att bebisen faktiskt verkar hungrig, när ska någon följa dem till Katarina och var är då Katarina för annars kan faktiskt de gå själva!? Älskade fina David. Och lilla rosa, konhuvudiga, blåmärkiga Lovis som efter att allt för länge legat och skavt och inte tagit sig nedåt, nu med hjälp av bm hungrigt läggs upp på mitt bröst, där hon ju i min förlossningsdröm skulle ha landat för länge sedan! Ingenting alls som vi hade tänkt, rörigt, jobbigt, smärtsamt, omtumlande - men här är hon nu, hon som vi längtat efter så himla mycket!

∞  ∞  ∞

Snart nio månader senare har jag alltså lyckats pränta ner det här, och döm om min förvåning när jag inser hur många bitar som faller på plats. Hur mycket rädsla som jag känt efteråt som nu är försvunnen, eller iallafall har dämpats, och hur jag faktiskt, vilket jag nog inte trott, skulle kunna tänka mig att försöka igen. Någon gång, och inte ännu. Men jag kommer nog inte att välja snitt automatiskt, om jag bara kan få det stöd jag behöver från MVC innan. Och ps, fortsättning följer! Förlossningen är ju över, men har jag lika börjat så fortsätter vi väl med tiden på BB med...

Förlossningsberättelse del 2

Här händer något som vi inte riktigt vet vad det var. Har ju gått igenom min journal med bm på BB, läkare på BB och dessutom med bm på vårdcentralen i efterhand, men har nog fortfarande inte riktigt fått klarhet i vad som hände. Närmast att tro är ju att EDA:n försvagade värkarna (något jag var rädd för och hade diskuterat med bm) men som jag förstår av bm och överläkare så var inte det problemet. Sekundär värksvaghet ska man nog klassa det som, om jag plussar ihop vad läkare samt bm ändå sagt samt mina egna efterforskningar, men jag tycker inte att jag fått det förklarat för mig av läkarna på ett godtagbart sätt. Detta innebär i alla fall en värksvaghet (alltså att värkarna avtar, i mitt fall inte i styrka dock) ett tidigare normalt värkarbete och kan uppstå när som helst under ett manifest förlossningsarbete. Inget händer, dvs kvinnan öppnar sig inte ytterligare. Värkarna kan vara kraftiga men ineffektiva och det kan bero på flera saker bl.a. trötthet hos kvinnan, skador på livmodern, elektrolytrubbningar eller tex bäckenträngsel.

Nåja. Tillbaka till historien. EDA:n hjälper lite, men har fortfarande långa, täta, jobbiga värkar. Dessutom har jag inte öppnat mig mer, och bm (nu har det varit skiftbyte så vi har en ny bm samt bm-student) beslutar att ta hål på hinnorna för att vattnet ska gå och värkarna förhoppningsvis öka. Detta görs 21:56 och ut rinner mekoniumfärgat fostervatten (bebisen har alltså bajsat i vattnet). Minns att de tjatar på mig att jag ska gå och kissa, det går dock inte så bra så de får tappa x flera (inte så farligt trots allt). Huvudet kvar ovan spinae, gör helvetes ont men händer ingenting. 

Skalpelektroden på bebisen visar att hon verkar må prima. Det gör INTE jag. Ca 22.30 kopplas det första värkstimulerande droppet, som inte gör någon direkt verkan. Svaga värkar, om man ser till kontraktionerna i livmodern som ska före bebisen nedåt, men sjukt täta och onda. Lade från mig lustgasen när jag fick EDA:n, försöker bara ta mig igenom det hela. Allt är ett töcken och jag minns inte vad som hände, har minnesbilder av att David försöker hjälpa mig, prata med mig, göra något för mig. Orkar inte riktigt stå och gå som förr, bm kallar in en äldre och mer erfaren bm som verkligen har tänkt skrämma ut den här bebisen. Hon är förvisso väldigt peppande mot både mig och David, men, ja vad ska man säga, något forcerande. De har händerna instoppade ni vet var och försöker liksom bända upp den sista biten, vilket verkar funka då jag vid 00:30 är öppen 9 cm. Nu börjar det dock bli VÄLDIGT jobbigt, jag är trött och ledsen för jag fattar inte vad som händer och har väldigt väldigt ont. Har hon fastnat eller?

Ländryggen gör så fruktansvärt ont, och någonstans i denna misär går jag med på att ta emot sterila kvaddlar. Vem fan har gått med på sterila kvaddlar???! Fy ini ja ni vet var så ont DET gör då, bm plus student är så ”snälla” att de sprutar två samtidigt men jag fixar bara någon sekund innan jag ovänligt men väldigt bestämt ber dem att slutajävlatNU. Plockar upp lustgasen igen därefter, och droppet som de bara har höjt och höjt och höjt (jag hatar dem för det, för det gör bara ondare och ondare men händer lika lite) sänks äntligen. Nu ska jag tydligen vila tycker den elaka bm och den snällare och hennes student. Studenten som jag förövrigt fick ha inne hos mig typ hela tiden. Stackars kvinna. 

'Överdoserar lustgasen så gott det går, är ju lite kunnig av mig så jag har ju själv fattat hur man höjer den när studenten och de andra gått på fika. Fast i ärlighetens namn hjälper det knappt, blir mest bara groggy och borta men jag vill ju bara bort, bort, bort. Kring 02 får jag Buscopan iv (kramplösande). Kan fortfarande inte vila. 02:30 -  fortfarande inget tryck i värkarna. Jag är ledsen och uppgiven, rädd och förstår inte vad som händer. David ”filbunken” börjar nog också bli lite stressad, om inte annat över min reaktion. 

Under natten  är det emellanåt fullt drag, den forcerande bm ska ha mig att ligga på sida med övre benet i en sådan ställning, då detta ska vara gynnsamt för att bebisen ska kunna rotera ned. Det gör så hemskt hemskt ont i mina höfter att jag tror jag ska svimma, gråter och ber att få lägga mig på något annat sätt men nej, jag måste ju förstå att ska den här bebisen komma ut så måste jag ju hjälpa till! Mhhmm… De där gymnastiska övningarna gör vi ett tag och det känns som att benen lossnar som på en Barbie, ungefär. Jag ska tydligen också ned på huk och sitta på en pall formad som ett U, kanske på sin höjd 30 cm hög, medan Hitler lite ”smidigt” hjälper till att öppna upp, om vi säger så. Kommer så väl ihåg att hon verkade typ kär i David, hon berättade gång på gång vilken bra och stöttande man jag hade med mig. Jo ja tackar, det vet jag, men låt mig bara vaaaraaaa!!!