Ragis, ær det du pappa? Nææh, men jag har ju førsøkt att INTE låta så pessimistisk. Men jag børjar faktiskt bli leds nu. Eller, jag har som tappat stinget. Kænner mig lite lætt apatisk, som att inget spelar någon roll!
Men jag saknar er alla!
onsdag 2 mars 2011
Calici
Läser att vinterkräksjukan härjar på Sus. Lagom till nästa vecka kan ni räkna med att den kommit till Päs, FÖR DEN DÄR JÄKELN FÖRFÖLJER MIG! Jag behöver liksom bara sticka in näsan i en sal med calici, så hoppar den lilla fulingen på mig. Pepparkorn och vad fasen mer som ska skydda: pyttsan! Jag är en sucker för naturläkemedel och tjosan-hejsan, men mot Calici finns det en, och endast en, åtgärd: Extinktion.
Jag behöver en sådan här, hoppas landstinget införskaffar en till mig, å det snaraste:
Monotoni
Idag har jag sovit, promenerat, ätit, druckit kaffe, surfat, duschat, ätit igen. Och nu ska snart gå till jobbet för en kvällsvakt. När jag kommer hem ska jag sova, sen ska allt det där upprepas ännu en gång. Höhö, lajbans va?
Men, det går bra! Fantiserar om vår nya lägenhet och alla loppisfynd jag hoppas göra.
Kram!
tisdag 1 mars 2011
Syrror som jag
Haha. Hittade en mycket rolig sida på facebook:
Sjuksyrror i allmänhet...
...funderar över andra yrkesval...som dagisfröken, samtalsterapeut, vaktmästare eller kanske servitris? fast just det, allt det där får man ju göra som sjuksyrra!
...öppnar lönespecen och inser att sjuksköterskelönen inte blir någon jordenruntresa den här månaden heller
...ställer väckarklockan på fem. Hej lördag!
...läser manualen för den nya undersökningsapparaten som tydligen är vansinnigt dyr, oerhört känslig och ingen riktigt förstår vad den gör. Ungefär som en läkare.
...längtar tills de börjar producera koffein som infusionslösning!
...tar sig välförtjänt semester, kommer blunda och hålla för öronen om någon tar sig för bröstet och flämtar på planet
...är relativt säkra på att helvetet kommer bryta lös om någon får för sig att yppa "vad lugnt det är i natt"
...Ont i knät, säger du? Det låser sig när du sitter still? Exakt vad gör du på akutmottagningen? Och ännu mer intressant; varför kom du i ambulans?
...älskar vintern! Inte nog med allt det roliga calici har att erbjuda, nu faller vita tussar ner från himlen för en oändlig ström av collumfrakturer.
Fastelavensboller
Jag äter:
+
+
+
och låtsas att det är:
Äppelpaj med sån havregrynssmuldeg. Går ganska bra. Typ, iallafall. Men jag undrar vad jag ska äta för att låtsas att jag äter en:
Det är frågan... I Norge äter man fastelavensboller, måste nog pröva en innan avfärd men de verkar då inte alls lika goda som våra semlor. Fyllda med bara vispgrädde, eller med vaniljkräm. Som någon himla krämbulle! Eller, i värsta fall, norrmännens favorittillbehör alla kategorier: syltetøy.
Nej, svensk semla ska det vara!
Nadine Hurley
Visst ja, tänkte bara meddela att det finns en stor risk att jag inom kort kommer att se ut som Nadine Hurley i Twin Peaks. Älskade, älskade Twin Peaks. Men jo, tror min syn gått och blivit usel. Befarar en lång och plågsam framtid med ögonlapp.
Twin Peaks är ju en briljant serie med helt otroliga karaktärer, och Nadine är en av dem.
Nadine Hurley is married to Big Ed and is well known in the town for her ferocity and eccentricity. Nadine wears a patch over her left eye, having lost it in a hunting accident on their honeymoon. Ed's guilt over the accident (and other things) is perhaps all that holds together their mostly unhappy marriage, as he would rather have married Norma Jennings, his high-school sweetheart.
Nadine spends the first few episodes of the series in a state of obsession with trying to create the world's first completely silent drape-runners. She is successful when her husband, Ed, accidentally spills mechanical grease on the cotton balls she is fixing to the runners. Nadine initially thinks this will make them both very rich but alas it does not, because not many people care about silent drape-runners.
After trying to commit suicide at the end of the first season (by overdosing on a mixture of pills), Nadine awakes from the resulting coma believing herself to be a teenager in high school and, incidentally, just dating her husband. Her superhuman strength (already present in season one) allows her to enter the school's wrestling team—the first female to do so. Though the cause of her strength and her memory loss is left largely to the viewer's imagination, adrenaline is circuitously mentioned at one point by Dr Hayward, as well as is Dr. Jacoby's comment that "that tissue's packed in there pretty hard".
http://en.wikipedia.org/wiki/Nadine_Hurley#Nadine_Hurley
Såja, då köper ni bums de två säsongerna (som skulle ha varit fler). Annars kanske ni råkar ut för en freak pie-related accident. Sådant händer, åtminstone i Twin Peaks.
Nu flyttar vi till Storgatan
Idag hade jag gärna varit hemma. David har fått nycklarna till lägenheten, varit med på besiktningen och tjatat till sig att en målare ska ordna med lite skavanker efter de som tidigare bott där. Jag vill åsså vara med! Men men, nu ska vi se. Räkna nu med mig. Onsdag, torsdag, fredag, lördag: fyra dagar! Fan, jag glömde söndag... Fem dagar! Jobbar som tur var mest kvällar, då går dagen snabbare som jag berättat tidigare. Idag är jag faktiskt ledig, inte så himla kul men jag orkade inte ens klaga faktiskt, är trött och mör med halsont och huvudvärk. En ganska bra dag att ligga hemma och slöa mig på, men jag känner mig ändå lite rastlös. Speciellt när jag tänker på allt jag hade kunnat få gjort hemma.
Men, vad är väl en bal på slottet (eller en tisdag i Piteå)? Har kommit fram till att de enda aktiviteterna jag har att syssla med idag är 1) äta och 2) sova. Mamma tyckte att "tråkigare saker fanns det ju att göra", och egentligen har hon väl rätt. Jag kan ju i och för sig också läsa, promenera, basta, se tv, se en film osv, men jag är visst segstartad idag. Klockan är ju snart tre, för bövelen. Fast det är ju nu jag ska passa på att vila. Kring jul var vi hos Davids syster och åt tacos, och då sa hon att hon ibland skulle tycka det var så skönt att bara få åka så här som jag gjort, jobba och efter jobbet bara ha sig själv att tänka på. Och det är faktiskt lyxigt, på ett sätt. Jag är bara så dålig på att uppskatta det. Till en början går det bra, men sedan ledsnar jag på att vara mitt enda sällskap.
Vad jag klagar! Eller gör jag det? Jag får lite dåligt samvete för det känns som att jag klagar, och vem fasen vill läsa en massa klagolåt hela tiden. Men samtidigt skriver jag ju här för att på något sätt få skriva hur jag tänker och känner. Jag vet, att blogga är nog SÅ 2008 (haha), men det skiter jag ju i! Det är som när jag var liten, och hade en dagbok med ett sådant litet lås. Där jag skrev vem jag var kär i och andra hemligheter, typ vad jag hade ätit den dagen och vad min älsklingsponny hette. Idag är jag ju bara kär i en person och har inte så många övriga hemligheter som jag vill dela här (är faktiskt lite avis på de som klarar att skriva helt utlämnande i sin blogg, det verkar frigörande på något sätt), men det är ändå roligt att ha en slags dagbok, ni vet.
Jag har tänkt mycket på sista tiden på hur det var att vara barn, och även ett lite större barn, och det var ju alldeles fantastiskt. Ibland fult, ibland fint, jobbigt, hemskt, underbart; ja, men som livet är i allmänhet. Fantastiskt jäkla jobbigt och jäkla fint. Jag hade turen att ha en underbar familj och jag har så fina minnen, hoppas att jag kan ge mina egna barn (nej, inga barn än) samma möjlighet till en fin barndom.
Har som jag skrev tidigare en uppsjö av intressanta saker jag skulle vilja skriva om här (ni kanske inte tyckte att min lista verkade så intressant men det gör då minsann jag), och nu kan vi väl säga att ämnet hemlängtan är avklarat för ett tag framöver? Alla vet att jag längtar hem, och ingen har väl missat att jag är här i ödemarken till måndag. Så nu bestämmer vi att jag skriver om något annat de här återstående dagarna, okej? Ja, eventuellt får jag skriva något om hur jag glädjer mig till hemresan, på söndag.
Till sist: Fine, fine David, det var då den finaste kommentaren på förra inlägget. Du är bäst!
Och riktigt till sist, snart är vintern över!
Bästa Lisa och Kristoffer är på Sri Lanka just nu, hoppas de har det alldeles, alldeles underbart! Längtar så tills det är vår och sommar och vi kan hänga, grilla, äta, basta och bada. Hm, vi ser kanske lite luffiga ut på kortet men det får ni ta, vi är ju i Finnträsk! David fotar så han syns inte. Men han finns!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)